Titeln kan ju bara indikera NärCon, eller hur?

Men låt oss inte nämna vad de skamlösa förslagen innehöll, vem som föreslog dem eller exakt hur mycket kärlek som ägde rum - för det är ju allmänt känt att vad som händer i Linköping, stannar i Linköping.
Men tack varenda en av er som förgyllde min helg och störst tack till Robert och Emma som körde mig till och från Linköping - det var fina roadtrips ♥

Träningsverken tar livet av mig, vilket är oförståeligt då jag inte kan minnas att jag någonsin i hela mitt liv fått liknande smärta av att bowla. Jag var näst sämst förresten, men inte sämst - för det var så klart Ullis. Så det blev inte min fjärde vinst för veckan! Men okej, kan leva med en bok, två galabiljetter och en cykel. (För den här gången)

Även ett stort tack till Gabriel vars mycket mysiga och fina lägenhet vi våldgästade inte mindre än två gånger för förfest och mellanfest. Många NärConarrangörer på liten yta med inblandning av diverse sinnesförstärkande medel är mycket intressant att observera som mest nykter, but still, no kiss and tell.

Då jag känner fler funktionärer än arrangörer, kan det hända att jag (av alla människor) agerade lite blygt, men det känns lite roligare nu såhär i efterhand då jag faktiskt känner fler nu - längtar redan till både MyNärCon och vad som än kommer därefter. Jag känner Peppen!

På tal om MyNärCon så kan man, om jag inte minns fel, börja söka funktionärsplatser redan imorgon! Och eftersom jag är en glad och aktiv arrangör för både gate, sovsal- och säk så uppmuntrar jag alla att söka till mitt eminenta och viktiga team! Det kommer att bli superroligt, som vanligt! 

"MiniNärCon" arrangeras alltså i samband med ungdomsmässan MY2014 på Älvsjömässan i januari och kommer att ta kring 1500 deltagare.

Har även sökt arrangörsplats för sovsal- och gate till NärConVinter, vilket jag lär få besked om i kommande vecka ifall jag har fått - så håll tummarna!

Med det sagt och ännu ett tack för ett fantastiskt aktivitetsteam, en fantastisk förfest, en fantastisk middag med fantastiska inslag av humor och spex, en fantastisk mellanfest och en fantastisk brunch idag - tror jag att jag beger mig till sängs. 

Det är ändå utmattande att vara NC-arrangör ibland ;)

 

 

Pyjamas, nyfärgat hår med crazy beautiful dipdye, har en fin orange slinga i luggen också - däremot blev själva overall-nyansen fel, men det gör inget. Värre saker har hänt och kan hända.

Annars upptäckte jag just att jag passerat sextio tusen ord och därmed har jag sextio tusen möjligheter. Det är i alla fall vad jag vill se. Nu har jag stått och stampat på femtio tusen plus hur länge som helst, så det känns otroligt lättande och skönt. Det är bra text också.

Jag packar också till Linköpingsvistelsen som jag roadtrip'ar till imorgon med tre andra NärConarrangörer~ Det ska bli otroligt mysigt att träffa alla igen och diskutera årets finaste festival. Samt diskutera den kommande Stockholmsversionen av NärCon i samband med MY2014 där jag fått arrangörsplatsen för sovsal, gate- och säkerhetsteamet.

 

Sitter och lyssnar på "Jag är kvar" från filmen Skattkammarplaneten och börjar, för jag vet inte vilken gång i ordningen att fundera över min egen, simpla existens. Dock känns det frustrerande då jag faktiskt inte har tid med det just nu. Jag borde packa klart och sova. Det är ju tidig uppstigning imorgon.

 

Mitt färgglada plommonstop ligger redo för imorgon bredvid rosorna. Det är hatt-tillfälle när det är fest. Ja, till vardags också, men nu har den vilat lite för länge och den kommer att passa mitt eldhår.

 

Audition gick bra idag också, vi är på gång nu. Kanske kan vi börja med de riktiga förberedelserna nästa vecka i alla fall. Fan, vad tiden går fort.

Snart: Föreställning -> studentskiva -> studenten -> högskolan -> flytt -> resten av livet som knackar på.

 

Wow. Vilken dag, vilken underbar dag.

Imorgon (idag), vaknar jag till trettioen rosa rosor i en vas bredvid sängen. De doftar vackert och jag känner mig glad. Dagen blev över mina förväntningar.

Mamma började med att göra frukost som var glad att se mig. Min macka hade ögon och mun, bara en sådan detalj lyser ju upp massor!

Sedan begav jag och pappa oss iväg till Moderna Muséet för att kolla in Popkonstutställningen för en skoluppgift, då jag missade besöket med klassen förrförra veckan.

Efter det så bjöd pappa på lunch i Hammarby Sjöstad och så diskuterade vi livets orättvisor. Sen hade jag lyckligtvis bara en lektion innan auditionen som jag var jättepeppad för.

Jag har för mig att åtta kom på audition idag, förhoppningsvis blir det fler imorgon men det var verkligen otroligt roligt att hålla i audition - framför allt då jag försöker föreställa sig premiären i mars med personerna framför mig som karaktärerna jag själv skapat. Det kommer att bli en fantastisk föreställning. Påminner än en gång om att ni borde gå in och gilla Mirakelteaterns facebooksida www.facebook.com/mirakelteatern.

Chict klädd, dagen till ära gav jag sedan mig av mot T.G.I. Fridays för middag med mamma innan CHIC-galan som jag vann biljetter till i tisdags. Underbar mat och sedan en kort promenad bort till Berns.

 

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte hade så höga förväntningar, då jag vanligtvis inte tillträder den här typen av tillställningar, men jag blev sannerligen glatt motbevisad.

Vi välkomnades och fotades på rosa mattan och hälsade sedan på Escada som hade en mycket vackert pyntad garderob där man kunde tävla om att ta det finaste fotografiet. GISSA VEM SOM VANN EN CYKEL?

Tredje vinsten den här veckan, är det klokt? Jag som ALDRIG vinner något. 

Måndag - Bok av Åsa Schwartz, tisdag - biljetter till CHIC-galan, onsdag - paus, torsdag - cykel med jättevacker korg full av rosa rosor.

Välkomstdrink, vackra klänningar, glamour, choklad, smycken, musik, nomineringar, mat, cykel, promenad med mor och sedan bökig väg hem.

Alla var så vackra, glamourösa och jag och mamma har redan bestämt att vi absolut ska dit nästa år igen om vi så ska köpa biljetter då!

Här kommer lite bilder från kvällen, alla tagna av min mor Carina Cefa Öhrlund~

 

 

 

 

Otroligt glamourösa klänningar i alla möjliga färger, former och material. En mycket generös och rogivande gala med intressanta människor och vackra upplevelser.

Änglarna som stod på piedsdaler var modeller från klädkedjan MyCloset, chokladen stod företaget Anton Berg bakom och i Goodiebagsen vi fick med oss hem fanns följande:

Extra tuggummin, Anton Berg-choklad, parfym från Escada, parfym från MEXX, hudlotion från GLAMGLOW, tidningen CHIC nr 1, duschtvål från LDB, hårspray från SYOSS, hudolja från BioOil, massor av handkrämsprover, te, en söt håraccessoar och ett armband från GLITTER, bodylotion och parfymprover från Escada och Eyelash conditioner från Nouriche.

 

Sammanfattning - en fantastisk kväll i underbart sällskap och möte med nya, trevliga människor. En ny cykel och en bukett rosor rikare, vilket förgyllde kvällen ännu en aning.
Imorgon (idag) är det fredag och har bara en lektion, sedan är det dags för audition igen och jag är lika taggad för det. Sedan blir det roadtrip till Linköping på lördag för tackfest anordnad för alla arrangörer av NärCon13. Det ska bli superkul!

 

Go'kväll!

 

Det har varit en fin dag.

Regilektion hela morgonen där vi fick skriva ihop ett improviserat telefonsamtal. Kim fick läsa upp mitt som handlade om hamstern Billy, som oturligt nog drunknade i ett akvarium till grund för hämnd. Det var fabulöst och jag skrattade fruktansvärt mycket. Kim, du har den obeagliga, låtsas-sympatiska blicken i dig. Du kommer att bli en fantastisk kidnappar-skådespelare en vacker dag.

Sen var jag på casting för "Cirkeln". Ganska enkel casting då det bara gick ut på att skriva sina personuppgifter på ett papper med ett personligt nummer och bli fotad.

Det bådar dock inte gott eftersom mitt personliga castingnummer var 666. Wow, thanks Satan.

För övrigt är jag nu uppe i 58 583 ord på boken. 117 sidor!

 

Imorgon håller jag, Rasmus och Emil audition för "Historien om den förlorade cirkusen" - och för er som inte blivit uppdaterade om vad det här är, så är det mitt och Rasmus projektarbete/gymnasiearbete för sista året.

Jag har skrivit manus och regisserar tillsammans med Rasmus som även är musikaliskt och röstmässigt ansvarig och Emil är vår externa kompositör samt delad mask- och kostymansvarig med moi. Vi har även fått den fantastiska äran att få jobba med Ida som går i klassen under oss - hon ska vara Mirakelteaterns egen koreograf.

I jämförelse med "Dröm,Drömmare, Dröm" är det en betydligt större produktion, då rollantalet klivit upp från två till sexton personer och föreställningen kommer förhoppningsvis ha premiär i början på mars på Satelliten i Sollentuna.
Såhär ser den översiktliga handlingen ut:

 

Året var 1914, Circus Stargate stod på sin topp, reste runt hela världen och fick stående ovationer från folket. De hade just fått Celine, dottern till världens mest populäraste cirkus att dansa för dem. De hade fått henne att förråda sin far, den världsberömda Mártin Noir, för att få dansa med clownen Saturnus, som hon sedan kom att förälska sig i. Samma år ramlade sjuttonåriga Tristan av ett tåg och hittades av cirkusdirektören Jacques som bestämde sig för att göra honom till cirkusens trapetsstjärna. Stargate hade för vana att resa ett stängsel kring sitt brokiga cirkustält och inte öppna förrän varenda stjärna hunnit lägga sig på himlen. Stargate var drömmarnas cirkus, där inte en enda människa gick hem utan ett leende på läpparna och en själ som kittlade likt en fjäder mot din hud. Efter att Celine lämnat Cirque du Majesteux, blev Circus Stargate den mest populära i världen. Hon var primadonnan, stjärnan, legenden och Saturnus, hennes älskade, avgudade henne mer än något annat i världen. Och så, en premiärkväll i Maj 1917, då Circus Stargate turnerat runt hela Europa och stannade i Frankrike, i utkanten av Paris – fick succécirkusen en tvär vändning då Cirkusprimadonnan Celines far, cirkusdirektören Mártin Noir bestämde sig för att återhämta Celine med våld och stormade cirkusen tillsammans med sina performers. De fick med sig Celine, clownen Pluto strök med i det förfärliga cirkuskriget och Circus Stargate blev endast ett vagt, och i många fall utsuddat minne i människors hjärtan. Det var bara trasor kvar av det fantastiska tältet som kärleksfullt sytts av clownerna Venus och Jupiter, de underbara cirkusdjuren släpptes ut och sprang sin väg, några plågades till och med till döds och de egenmålade vagnarna slogs i spillror. Cirkusdirektören Jacques ströps med ett stycke tält, ingen vet om det var självförvållat eller något som Cirque du Majesteux performers stod bakom. Circus Stargate var historia. Clownerna har inte skrattat på år. Venus och Jupiter har med all möda lyckats lappa ihop delar av tältet och där bor de nu, kvarlevorna, i sorg och saknad. Ilskan och sorgen har fått dem att sakta ner i åldrandet, vilket gör att de plågas av minnena ännu mer. Mars 2014, sätter sig Gabriel på fel tåg utan att lägga märke till det, han somnar till och vaknar upp på slutstationen utan namn. Innan han förstått vad som hänt, har han gått av och tåget kör iväg i en rasande fart. Han tittar på en tågtabell som sitter upptejpad på en stolpe, men den är daterad maj 1917. Det är då han vänder sig om för att se sig omkring och får syn på resterna av stargate. Historien som glömts bort, skall nu berättas och Gabriel ska få resa i tiden.

Kom och se den, det kommer att bli en magisk tillställning full av överraskningar och jag kommer att uppdatera processen här på bloggen också. 
Det är ju mycket nytt för oss i och med att vi heller aldrig haft så stora ansvarsroller i såhär stora projekt.

Imorgon blir det också Moderna Muséet med far för att kolla in pop art-utställningen och på kvällen blir det CHIC-galan med mamma då jag igår fick reda på att jag vunnit biljetter. I måndags vann jag också en bok, så kanske är det lite turvecka för mig.

Det blir allt för ikväll mina damer och herrar, nu väntar sängen på sin drömmare~
Sov sött ♥ 

Nu har det snart gått fyra veckor.
Skrivtorkan här tog över och jag fastnade lite i något paralellt universum fullt av drömmar och framtidshysteri.

Sista året har börjat. Om exakt nio månader och två dagar tar jag studenten och slussas ut i världen som en annan typ av människa. Det känns lite märkligt och det har jag påpekat här mer än en gång tidigare.

Frågan "Hur går det i skolan nu då?" har bytts ut mot "Vad tänker du göra sen då?" 

Sen? Du menar efter gymnasiet, du menar när någon dumpar mig i den där stora vattenpölen märkt med Verklighet och säger lycka till?

Jag vet ju vad jag vill, men estetjävlar får sällan som de vill utan blod, svett och tårar gånger tusen. Nu är ju jag fruktansvärt envis och har redan beslutat mig för att ta mig dit jag vill, oavsett om den viljan ändras med tiden.

Tills dess, äter jag upp de sista Fruit Loopsen, hemfraktade i en plastburk från USA, tränar bort sockret igen, hänger på WeHeartIt och drömmer mig bort. För världen blir banne mig bara tråkigare och fulare för varje dag. Eller ja, Sverige då. Resten vill jag bara fortsätta utforska.

 

Vann en bok av Åsa Schwarz via facebook. Lite glad, ska bli spännande läsning när jag är klar med "Perks of being a wallflower". Älskade filmen, älskar nästan boken ännu mer.

Kärlek.

Lego är tidlöst och ålderslöst.
Detta är nästan ett politiskt ställningstagande för mig. Jag kan argumentera för min sak i evigheter och om detta är något som verkar oväntat - så kommer jag ut.
Jag kommer ut ur garderoben, jag erkänner, jag är en legoholist.

Flyttar jag till Malmö nästa sommar (som jag vill för pluggandets skull) och dessutom får jobb samtidigt som jag pluggar, finns det en stor risk för att jag kommer att lägga alldeles för mycket pengar på att åka till Köpenhamn och köpa löslego - och, jag skäms inte ett dugg.

Lego är tidlöst, lika mycket som jag är ålderslös. Eller ja, kanske är jag mer åldersförvirrad. Men jag skäms inte ett dugg för det heller.

Då Lego är av danskt ursprung, säljs det i Danmark på olika ställen i lösform så som vi svenskar köper lösgodis och detta är himlen för en Legoälskare som jag.
Jag har aldrig tidigare stött på detta någonstans i Sverige, så när vi upptäckte detta förra sommaren, blev det snabbt något jag/vi lärde oss att älska och tänka på varje gång Köpenhamn skall korsas.

 

50 915 ord, visar word längst ner i dokumentet, 100 sidor, visar word längst ner i dokumentet.

Stolt, tänker Isabell högst upp i huvudet.

Nu tror jag faktiskt på det. Nu tror jag att det kan hända. Har jag nått ända till det förgyllda numret hundra - ja, då kan jag fanimej skriva klart resten av boken också.

Jag är dessutom inne på det kapitel jag längtat efter att skriva också. Sen jag kom på det, har jag verkligen känt att det kliar i fingrarna för att få skriva klart det, men så har jag också vetat hur det gick med det förra projektet. Där gjorde jag så hela tiden, tänkte att "Wow! Det här måste stå med i framtida delar av boken!" och plötsligt var det inte kul att skriva klart allt som kom däremellan. Därför har jag den här gången tvingat mig själv att skriva klart allt som kommer innan det efterlängtade kapitlet - vilket jag nu har gjort!

Vi får se, kanske kan jag till och med bli klar innan sommarlovets slut. Detta är dock ytterst tveksamt - men drömma går ju!

 

Nu är jag klädd i neongult, dagen och solen till ära - och vi har just varit iväg på Emporia för lite spontanshopping. Det blev en fin rosenkjol i höstens färger och ett par stjärnor.

Det där enorma köpcentret strax utanför Malmö.

Och om en stund blir det mys och "fira-kväll" med min systeryster i palatset som vi lånar av familjen Håkansson (det är inget palats, men det ser ut som ett ;) då mamma och pappa ska bort på middag. Vi firar min hundrade sida, att vi har varandra och att hon på söndag fyller sjutton hela år. Tiden går så fort.

 

Skriver mer senare ikväll, har varit lite slö sedan vi kom hit - detta ändras snart!

Puss och kram

/Stardustchild, aka Isabell Alison

 

God morgon,

Just nu får Caramelldansen och annan nördtechno gå på någorlunda hög volym för att få den här bruden i vaket tillstånd.

Har haft enorma sömnsvårigheter under nattens gång och säkert inte ens sovit tre timmar totalt - tur då att jag ska åka bil hela dan och den tiden på mig att sova och vila upp mig.

Har också fruktansvärt ont i ögonen som känns svullna och onda, hoppas innerligt att det inte är ögoninflammationen som spökat lite både i Florida och under NärCon den här sommaren. :0(

Yes, om en-två timmar bär det av mot Skåneland, mer specifikt - Malmö. Det ska bli skönt att komma tillbaka till Lars, Gia och Gustavs underbara hus med gångavstånd till stranden.

Kommer nog att ta mig in till mitt favorit-Espresso House inne i Malmö och sätta mig och skriva mer än en dag, känner jag på mig.

 

På tal om NärCon, så ansökte jag igår kväll som arrangör för Sovsalar, Gate- och Säkerhet för My:NärCon i januari på Stockholmsmässan, så håll tummarna för att det går bra!

Ja, det var väl egentligen bara den korta uppdateringen jag kan ge just nu, hör nog av mig senare frammåt kvällen när jag anlänt i Södern! 

 

 

Idag stötte jag på en gammal bekant. En person jag brukade vara kompis med som liten, ingen jättenära vän eller så, men jag kan ändå säga att jag kände henne.

Eftersom alla gjorde så då, slutade hon också umgås med mig efter en tid och började istället sprida skit bakom min rygg, vilket jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om - nej, utan det jag reagerade på idag var att hon var en kopia. En sån där som när hon blir tretton-fjorton säger till sig själv "nu är du vuxen, dags att börja supa skallen av sig varje helg och klä dig i kläder du egentligen inte tycker är bekväma och börja prata på ett helt annat sätt än du gjort tills nu."

 

Jag är så fruktansvärt lycklig att jag aldrig tillät mig själv att bli sån.

Jag är arton år och trots att jag i statens ögon anses vara vuxen - är jag stolt över över mina Pacmanplåster ovanpå mina hiskeliga och evigt uppkliade skrubbsår, jag blir lycklig av smurfmusik och av att köpa leksaker på IKEA istället för att köpa vettiga saker. Jag lägger hellre mina sista pengar på något flummigt som böcker om drömmar och symboler eller kalejdoskop och smultronsoda.

Mode för mig är hörlurar och hattar av olika slag, jag tillhör ingen specifik klädgenre, utan klär mig som jag vill och efter humör. 

Jag borstar bara tänderna en gång om dan, äter lite för mycket broccoli och ägnar ibland hela nätter åt att skriva fast jag egentligen borde sova för att orka vara levande i skolan dagen efter.

Så länge du är ärlig mot mig, är jag ärlig mot dig och du har världens finaste vän att förlita dig på.

Visst, jag kommer sent ibland, för jag är världens tidsoptimist, men jag ber alltid om ursäkt och gottgör om jag kan. Jag planerar ett liv som fattig konstnär efter gymnasiet bara för att få göra det jag vill för resten av mitt liv och den bilden tilltalar mig - ingen kan stoppa mig.

För det mesta skrämmer jag bort pojkar i alla åldrar med min personlighet som ibland tar upp hela rummet - tyvärr kan jag inte ursäkta detta, för det är så jag är - men jag jobbar på att tona ner det lite ibland, för jag är också världens mysigaste kramare ;)

Om morgnarna går jag ibland upp en halvtimme innan bussen ska gå och jag är helt rutinlös - men, jag är alltid fräsch, nästan alltid glad och alltid kramgo.

Och framför allt - jag är alltid mig själv.

 

Jag är också glad över att jag faktiskt lyckats hitta en hel del fina vänner som inte är kopior och supa-skallen-av-sig-människor. Fortsätt alltid att vara ni, för jag älskar er precis som ni är.

 

Lev med mina 'flaws' eller strunta i det.

Jag är i alla fall ingen kopia - jag är en Limited Edition.

 

Ibland kommer det dagar som vänder upp och ner på tillvaron - om så bara för en stund.

Min barndomsväns mor har gått bort tillika en äldre vän till mig. Hon älskade livet, Amanda och naturen - efter x antal års kamp, tog cancern hennes liv igår.

Det var ett besked som gjorde ont.

Igår berättade Evelin att hennes enda chans just nu, att komma ifrån fosterhemmet där hon inte trivs är att bli deporterad till Gnesta. Wow soc, ni måste verkligen ha sökt länge efter en sådan underbar lösning! Stående ovationer.

Kanske är det själviskt av mig att bli ilsken för hennes skull, men hon är min bästa vän och jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig. Att hon hittills har bott i Älta, som ligger över en och en halv timme ifrån mig - har inte direkt underlättat vår vänskap. Den håller ju i sig ändå, men flyttar hon till Gnesta, uppstår ännu fler komplikationer.

Vadå, två timmar till skolan som hon kämpat så för att komma in på? Vadå, flytta henne två timmar ifrån allt hon håller kärt, sin mamma, sina katter, sina vänner och all trygghet? Vadå, ta henne ifrån mig?

Nu är jag självisk igen, men det tänker jag vara.

 

Idag har jag stängt in mig.

Det gör lite ont idag. Ta bitar av den, på sista tiden, så för givet tagna glädjen och trampa på dem.

Allt kommer att bli bra igen, även om just de där två bitarna saknas - det vet jag, men jag vet inte när.

Idag har jag stängt in mig och flytt undan verkligheten för ett tag. Flytt undan orättvisorna.

Imorgon reser jag mig igen och går emot orättvisorna med armbågarna framför mig.

Men idag har jag stängt in mig och tänker fortsätta hålla mig instängd - som för att skölja bort sorgen och ilskan med instängdhet.

Något jag älskar med att komma hem från en resa, i det här fallet Amerika, är när jag packar upp och hittar saker jag inte minns att jag införskaffat eller fått för att jag av platspraktiska skäl tryckt ner dem i skor eller glasburkar.

Under årets hemresa fraktade jag hem tolv stora glasburkar (varav en gick sönder ;___;) och fyrtioåtta små glasflaskor + en blå flaska åt mamma. Jag och mina glasburkar ♥ 

Jag har nyss hängt upp min första, riktga, egenmålade akryltavla på väggen. Den passar i mitt Underland bredvid änglalampan.

Jag var ju bara hemma ett dygn mellan att jag kom hem från Florida och att jag begav mig av mot Linköping, så det finns en hel del att göra innan jag nu beger mig mot de södra delarna av Sverige på lördag som blev lite spontanbestämt igår.

Sen blir det som tidigare nämnt tågresa för mig från Malmö till Gävle för att fira Rasmus. Sen är det bara någon vecka kvar tills skolan börjar. Tills trean börjar. Tills mitt sista år börjar.

Hah, jag kan fortfarande inte ta till mig det.

Mamma frågade igår om jag skulle spara frigolitboxen till min Peter Pan-snowball och när jag frågade tillbaka "äsch, ja, varför skulle jag spara den?" låtsades hon gråta och sa "du ska ju flytta!".

Alla år som vi har skojat och pratat om att jag en gång kommer att flytta ut, har ändå varit ganska orelevant då. Men nu när det faktiskt kan bli verklighet nästa sommar om jag kommer in där jag vill i Malmö, så kanske jag inte bara flyttar ut - utan även flyttar långt. Det känns så märkligt.
Jag som tycker att tiden gått fort det senaste året, kommer med största sannolikhet att förlora all tidsuppfattning när mitt sista gymnasieår flyger iväg.

 

Smsade med Thobias igår som träffade mig första gången när jag var fjorton och han skulle fylla nitton. Jag kunde inte släppa min "nya" upptäckt som gick ut på att när jag nu träffade honom i år, fyra år senare - är jag lika gammal som han var när vi först träffade varandra. VAR TAR TIDEN VÄGEN?

 

Jag ska i alla fall göra det här året ännu mer minnesvärt än det som gått. Det svär jag på.

 

Nu ska jag fortsätta packa upp alla magiska föremål jag lyckats samla på mig och belamra mitt Underland som redan har alldeles för lite plats med alldeles för många saker.

 

 

Dagen-efter.

Det brukar förknippas med alkohol eller oskyddat sex, men för mig är det idag en dagen-efter utan påverkan av varken det ena eller andra.

Det är lite tomt idag, om jag får erkänna det.

Missförstå mig inte, det är skönt att vara hemma igen, det var underbart att få vara åter i min egen säng och mitt Underlandsrum - men den där lyriska känslan som blandats med all stress och alla motgångar under veckan bleknar lite just nu. Jag är inte ledsen, jag bara saknar den lite.

Tänk att jag fem år senare fortfarande blir påverkad av konventarandan, trots alla gånger jag svurit på att "nu blir det min sista gång.".

Det blir det inte.

Trösten är ju dock att jag kanske inte behöver vänta ett helt år. MyNärCon är i januari och NärCon Vinter i februari.

 

På lördag fortsätter min sommarturné då jag med min kära familj drar vidare mot Västervik, Karlskrona, Blekinge och slutligen Malmö. Därefter, i augusti bär det av uppåt igen då jag ska till Gävle för att fira Rasmus artonårsdag. Sedan är det bara några dagar kvar till skolstarten. Den här sommaren har gått fort, fast det säger jag å andra sidan varje sommar oavsett hur mycket jag hinner med.

Kanske blir jag inte klar med boken och vad jag vet, blir jag nog inte klar med Bucket List'en - men vad gör det egentligen? Det finns mer tid och det gäller att leva tills man dör.

 

 

Tack alla underbara människor som gjort årets NärCon2013 möjligt.

Framför allt tack till Sandra, Erik, Fredrik, Viktor, Johan S, Johan W, Wilma, Philip, Emma, Elin, Neah, Kajsa, Alexander P, Alexander L, Dennis, Tony, Timmy, Oliver, Isagela, Tor, Henrik, Rasmus, Fongir, Veronica, Ronnie, Sarah, Anton, Christian och Sandra som utgjorde världens mest fantastiska och hårt arbetande team!

Även tack till mina frivlligarbetare som bara spontant hoppade in där jag behövde folk!

 

Även ett fruktansvärt stort tack till Tuxie och Tor som under konventets gång hjälpte mig med diverse uppgifter som krävde fler än en person.

Tack till alla BlackOpspandor som hoppade in när jag saknade folk och kom med socker när mina pandor var på väg att stupa, ni var guld värda.

Tack till Statistik som hjälpte mig med diverse information!

Tack till Abraham som avlastade mig när jag saknade folk genom att lägga mer jobb på sina egna pandor - det underlättade massor!

Tack till Thobias för att du gjorde mitt konvent finare, tack till alla kommitéare, LG;are, arrangörer och alla pandor för att ni gjorde NärCon2013!

Också tack till de som jag eventuellt glömt nämna här!

 

 

Så vi kom hem till slut.

Efter förseningar i både Fort Myers och Atlanta som gjorde mig nervös över att jag kanske inte skulle komma hem i tid till att mitt tåg skulle gå, löste sig faktiskt allt och vi kom hem helskinnade och inte alls försenade. Ingen av oss kunde förklara tidsmysteriet.

Däremot försvann vårt incheckade baggage någonstans i Atlanta och bör nu, kring midnatt ha kommit fram till Arlanda. De ska förhoppningsvis köra ut det imorgon. (Jag ber någon slags inre bön om att det inte är ett "förhoppningsvis" utan ett säkert kort. Jag behöver både väskan och saker i väskan för min avgång på onsdag morgon.)

Imorgon kommer också Evelin, som jag inte sett sen i april. Det är så sjukt hur tiden går fort, framför allt bara för att vi två bor långt ifrån varandra - men att vår vänskap aldrig tar stryk av det. Naturligtvis hade vi mått bra av att ses mer, men vi går liksom inte sönder - för vi vet var vi har varandra.

Det blir lite hårfärgningsmys, blekningsmys för hennes del, packande inför NärCon, catching up, en och annan isglass samt en jäkla massa musik.

Jag har precis fyllt mitt rum med ännu en väska magi, galenskap och kärlek. Det ligger stjärnor och luftballonger huller om buller på golvet och jag ler åt hur städat det var när jag kom in här.
Det kommer se okej ut på onsdag när jag åker härifrån igen, men det blir alltid kaos samma dag som jag kommer hem.

Hittills har inget gått sönder, men så är det ju jag som hanterat mitt handbaggage. Jag ber mer för att alla vackra saker i stora väskan inte har gått sönder.

 

Dagen har kommit. Det är söndagen den tjugoförsta juli. Dagen då det är dags att flytta hem igen. Jag säger aldrig att vi reser hit, jag säger att vi flyttar hit. Vi flyttar hem (hit) och vi flyttar hem igen (Sollentuna).

Min stora väska är packad och väger på pricken 23 kg. Mitt handbagage är också smockfullt, det är bara datorväskan kvar och trots detta, har jag inte fått med allt jag vill ha med. (Har även snyltat på plats i både lillasysters och faders väskor, tänk vad mycket en drömmare kan samla på sig under fem veckor.)

Jag är hemma i mindre än trettiosex timmar från det att vi anländer hemma i Sollentuna till det att jag sätter mig på tåget mot Linköping onsdag morgon.

Saker har förändrats och jag önskar att det inte var så, men det ska bli kul. Kanske har jag fortfarande chansen att påverka förändringen till det bättre igen?

Jag har Sandra med mig som min resekompis och kommer att träffa på både Tor, Veronica, Sarah, Thobias och lite annat folk jag inte sett på länge. Sen blir det ju mycket jobba också eftersom jag är arrangör/områdesansvarig i år, så helt sysslolös blir jag inte.

Det blir mitt fjärde NärCon sedan 2009 då jag började konventa. Jag börjar nästan känna mig gammal, hah.

Därefter får vi se vad som händer. Min kära far och mor har eventuellt planer på att dra sig söderut och då hakar jag med största sannolikhet på, sedan blir det Gävle i mitten på augusti.
Jag känner att jag upprepar mina sommarplaner tusen gånger på den här bloggen, men det känns viktigt just nu, för stunden.

Borde egentligen försöka få lite sömn. Hela familjen var så övertrötta när vi kom in på Perkins för sen middag kring halv tio-tiden, att vi bara skrattade åt allt.
Det mest klockrena var dock när pappa på bred skånska plötsligt småropade efter vår servitris genom att säga "Ulla, hur går det i köket? Ska du ha hjälp?"

Vi skrattade tills vi grät. Det säger kanske en del om hur mycket vi har jobbat på idag för att städa, packa och plocka undan våra saker som ska låsas in till nästa gång vi kommer.

Nu är nästan allas väskor helt packade i alla fall, vilket är skönt då vi inte brukar vara duktiga på framförhållning när det kommer till att resa i vår familj.

Men imorgon går inte planet från Fort Myers förrän kring fem på eftermiddagen, så vi kan ta det lugnt imorgon.

Från Fort Myers styr vi mot Atlanta och från Atlanta mot Amsterdam och från Amsterdam styr vi äntligen mot Stockholm. Det ska ju faktiskt bli skönt att komma hem också, även om det här är paradiset.

 

"Don't make paradise your home, then it won't be paradise anymore."