stardustchild.blogg.se

Att vända på dygnet och livet - NärCon och kärleken.

Publicerad 2014-07-29 19:04:00 i Allmänt

"Det blev tåg i alla fall, tänkte hon när SJ-vagnarna rullade ut från Linköpings station. Det fanns så mycket att säga, men hon visste inte hur ord skulle förklara känslorna just då. Hon grät inte, trots att separationsångesten slagit henne så hårt bara två dagar tidigare att hennes ögon börjat läcka sorg i rädsla för att inte vakna upp och krama de fina morgonen därpå. Hon hade sällskap av någon med ett leende på läpparna och vinkade av sin rosahårige vän och hans duva. Det gick inte att undkomma tankarna på hur ofta man kan försöka lura sig själv att något inte är bra för en och att gång på gång bli motbevisad. Känslan i bröstkorgen var en blandning mellan kärlek och sorg, saknad och farväl med en liten gnutta leenden. 
Hon log åt det busiga minnet och återkallade bilderna av vad som hänt i korridor tolv. Kanske skrattade hon till och med till när hon återupprepade den tidigare skrivna facebookstatusen för sig själv - 'Vissa nätter borde aldrig få ta slut.'
Hon log åt Sussies eld, åt Hannas skratt, åt Martins hårda ord som egentligen bara var omhändertagande och omsorgsfulla. Hon log åt Thomas galenskap och åt Stefans broccoliinköp, åt Pontus utlånande av drömmar och sömn och åt NärCons solstråle.
Wow, tänkte hon, där hon satt på tåget som i alla fall blev av, när hon passerade en okänd stad i ett välkänt land - vi ses nästa år, så att jag kan fly verkligheten, fast ändå i verkligheten."
 
Jag återkommer på bloggen efter många veckor och otaliga dagars tystnad.
Jag gör det för mitt återkommande och ofta åh-så-uppskattade NärConinlägg. Det finns så mycket att säga och ingen facebookstatus i världen skulle räcka för alla tack.
Det har varit en jobbig sommar för mig känslomässigt, efter allt med studenten och mycket annat som hänt i år. När jag satt på planet hem från Florida, en vecka tidigare än min familj, för att dagen därpå kasta mig i en bil mot Linköping - ska jag ärligt säga att jag inte hade särskilt stora förväntningar och att jag på riktigt (Ja, jag vet att jag säger det varje år) skulle åka på NärCon för sista gången.
Lyckligtvis, har jag än en gång fel. Jag kommer tillbaka, för inget får mig att känna som NärCon.
Jag kan inte minnas när jag senast glömde allt jag hade omkring mig för att leva i det som kallas nuet, men på NärCon kan jag till och med glömma de enklaste saker som att jag kanske borde kolla min telefon eller facebook eller ha koll på folk som försökt nå mig.
Omvärlden finns inte, jag har rymt till Happyland.
Naturligtvis har det inte varit utopiskt och vackert, även om det kanske låter så på mig. Separationsångesten och alla efterkänslor spelar naturligtvis in i det jag skriver nu.
Jag har varit mycket ledsen under det här eventet, ganska besviken och lärt mig vissa saker den hårda vägen. C-huset som område var ett minst, tre gånger så stort område som något jag tidigare arrangerat och många gånger har jag tvivlat på om jag skulle klara av det även om jag varit positivt inställd.
Sarah, tack, du var en fruktansvärt stor tillgång och skötte ditt första konvent som gruppledare superbra. Tor, lika fantastisk som alltid, styrde du precis som det skulle vara och som du är. Du kommer alltid att vara guld värd för det du gör för mig! Krya på dig och se till att din fot får återhämta sig.
Tack Gustav Adolf, trots att vi inte jobbade i den utsträckning det ursprungligen var tänkt.
Tack Thomas och Daniel för att ni litade på att jag skulle kunna arrangera ett såpass stort område, trots att jag aldrig gjort något SÅ impulsivt tidigare - ibland behöver jag andra som tror på mig innan jag kan göra det själv. Ni är bäst, ni är roliga, ni är klippor, axlar att luta sig emot och fantastiska bekantskaper. Stjärnor till er.
 
Trots massor av skit som inträffat under eventet som berört både området, andra och mig, kan jag i ärlighetens namn säga att det här var mitt absolut bästa NärCon och ännu finare, mitt absolut bästa konvent hittills - vilket i statistikens namn är ett gott resultat då jag varit med ett par år nu.
Tack till mitt helt fantastiska och överknasiga team, varav 90% av er hade jobbat med mig tidigare och bara hoppade på tåget trots min galenskap och mina vilda idéer - ni anar inte vad ni betyder för mig. Tack Rasmus, Philip, Filip, Emma, Henrik, Henrik, Veronica, Erik, Mark, Daniel, Sissel, Johan, Tobias och Issa ♥ Ni kan känna er stolta över alla era insatser.
Jag kan känna mig stolt över alla era bus- och påhitt ;) dansfilmer, frukostfester, ordskämt, sånger, utklippta kalaspuffsmonster, upp-och-nerbilder, historier, omhändertaganden, frukostdrottningskröning, kramar och kärlek.
Bäst. Bäst. Bäst.
 

 
 
 
 
I samma sekund som den där jäkla ansökningssidan för NärCon 2015 kommer upp, kommer jag att vara där, i hopp om att knipa en plats till nästa års äventyr.
Äventyr är inte alltid bara fantastiska, men de medförda lärdomarna gör allting värt.
I själen har jag nu åtta kilo kärlek, fjorton liter skratt, sextontusen fjärilar, fyrtiotvå teskedar erfarenheter och tre lärdomar, några deciliter bus och många koppar trötthet.
Jag skulle fatta mig kort, men det har verkligen varit så fint och alla borde tackas.
Därför tackar jag Maru för att han bryr sig och för att hans fantastiska konventsvärdsteam bryr sig och för att dem är bäst och bryr sig så otroligt mycket om alla andra. Jag ska behålla skorna på ibland, så att ni slipper plocka fler glasbitar ur mina fötter - en uppoffring som ni är värda, trots min "fucking-hippie-flower-power-lifestyle" (*Quote, Martin Lord), tack speciellt till Hanna och Isagela för att ni lyssnade på allt jag hade att säga, både positivt och negativt. Tack Nimrod för att du skrattade både åt och med mig när jag började förklara saker på mitt sätt - det känns fint att ha en likasinnad, glad i Rotebros krokar att promenera med. Längtan.
Tack Emil, NärCons egen lilla solstråle, för att du gav mig godis, lät mig leka med ditt lego och för att du spelade Barbie Girl för mig. Mitt erbjudande om giftermål står kvar.
 
Några sista officiella tack går till Pontus, Lynn, Stefan, Stefan, Jakob, Joel, Sussie, Sabina, Samuel och Kim, samt till alla dem som valde att jobba med mig under upprigget utan att vara funktionärer!
Tack till er som ska känna sig tackade men som kanske inte blev tackade här ♥

Då BärCon och städandet efter eventet tagit alla mina krafter, finns det mycket att säga men så lite ork. Om en halvtimme äntrar jag Stockholm och väl hemma ska jag ägna mig endast åt vila, familj och lathet, fram tills imorgon eftermiddag då jag ska in och hämta mitt Pridepass för att på torsdag, fredag och lördag leka Peter Pan i Pridepark med Najkit ♥
På söndag åker jag till västerås för att lära mig att köra brumbrum, två veckor bort. Livet stannar inte och tur är väl det, då äventyren väntar på andra sidan dörren.
Ibland handlar det inte om att sova, utan att bara ladda upp. Ibland handlar det inte om att springa, utan att bara komma fram och ibland handlar det inte om att älska allt, men att älska tillräckligt mycket för att våga försöka igen. På andra sidan dörren väntar äventyret och det är du som bestämmer om du tänker trycka ner handtaget, eller lämna dörren stängd.
 
Tack NärCon 2014 för påminnelsen om varför sommaren är fantastisk, om hur känslan av att dra fingrarna genom någons hår känns, om varför kramar är bäst i världen, om varför och hur saker går att lösa, om varför pojkar utan namn är så mysiga och om varför kärleken segrar. Klyschorna tätnar för att jag är emotionell nu och därför, mina vänner, är det dags att ta farväl. Somrarnas återkommande äventyr är slut och jag åker hem med lycka i magen. Tack, en sista gång och tusen tusen kärlek.
Längtan, längtan, längtan.
#Minkärlekärerkärlek
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela