stardustchild.blogg.se

På onsdag, skulle Kulturamas första riktiga Spoken Word-festival äga rum, vilket jag var otroligt exalterad över. Ni som följt bloggen lite längre, vet ju att jag tidigare tävlat i Poetry Slam som också är lite som Spoken Word. Nu har jag inte tävlat sedan snubblandet på mållinjen i uttagningen inför de svenska poesimästerskapen i mars förra året och var faktiskt otroligt sugen och laddad inför tävling.
Men åter igen blir den missunnade konstformen lagd i skuggan. För få har anmält sitt intresse och sitt mod och därför läggs festivalidén ner.

Då jag verkligen såg fram emot att framföra mitt nyskrivna material, men nu inte får chansen att göra det, publicerar jag istället texten här.
Skriv gärna i kommentarerna vad ni tycker, all feedback är bra feedback!

 

Ta min jävla hand i din.

Jag ursäktar min franska, men ber inte om förlåtelse för jag har bara bett och bett och bett om förändring från en jävla Gud som inte finns och ursäkta att jag svär, men jag har bara önskat och önskat att det ska bli någon förändring för om världen fortsätter ligga upp och ner och tvn fortsätter visa barn som svälter och kräva pengar för att vi behöver laga trasiga människors hjärtan medan de fortsätter äta aspartan och annan skit som gör fiskar infertila och oss helt dumma i huvudet.

Det är nya tider nu, en korkad revolution som ständigt pågår i huvudet på flickor som jag som bara vill leva och leva och leva och andas tills det inte finns nån luft kvar i rummet. Jag vill hoppa från taket, hänga i repet, drunkna i vattnet – men jag vill inte dö.

Jag ber dig ta min jävla hand i din och visa mig att jag inte är ensam, visa att jag inte vaknat upp i det dunkla ljuset från en stad där alla slutat drömma. Berätta för mig, ja ljug om du så vill och säg att det här inte är slutet för cheesecakeglass, nakenkatter, bubblor, skrapsår, rullskridskor, sommarfräknar, magi och lycka. Ljug för mig och säg, vet du vad? Vi hoppar från taket tillsammans, vad kan hända? Vi kan ju inte dö, för du och jag, vi måste ligga och sväva i ett parallellt universum där olyckor och skit inte regerar och härskar.

Jag ber dig, ta min jävla hand i din och svär på att vi nu ska ner för gatan, springa, cykla, rulla fram likt barn som aldrig valt att växa upp utan bara tvingats.
Jag är fast i en vuxen kropp med ett sinne som gör alldeles för ont.

Jag ber dig, ta min jävla hand i din och bara skratta med mig åt allt vi kunde skratta åt som små, Ta min jävla hand i din och skrik det där vårskriket Ronja skrek, jag ber dig Ta min jävla hand i din och sjung ”You make me feel like a teenage dream” fast vi egentligen är barn som förväntas vara vuxna men ändå blir behandlade som barn.

Vi sitter fast i andra kroppar du och jag, men du förstår mig och jag ser dig.
Låt stjärnorna glittra, musik ljuda och gräset vara lika mjukt när vi faller i det, som när vi vandrar barfota genom livet i jakten på kärleken, lyckan och solen.
Jag ber dig en sista gång, Ta min jävla hand i din, så ska jag ta din vackra hand i min.