stardustchild.blogg.se

Jag gick alltså vidare.
För er som inte vet, är Fridhems Folkhögskola i Svalöv en mycket känd estetfolkhögskola som är svår att komma in på. Jag har kämpat som ett djur med mina ansökningar och efter en mycket misslyckad intervju (inte från min sida) på Stockholms Filmskola som också kallat mig och som tyvärr gjorde mig fruktansvärt besviken av många skäl, kändes det som ett underbart pris.

I onsdags var jag iväg på Sundbybergs Folkhögskola för antagningsintervju till skrivlinjen och jag vara riktigt kräsen, vilket jag tyvärr är, vart jag inte så imponerad där heller. Det gav ingen feeling, det kändes inte som om det fanns utrymme för min kreativitet - varför är allt så uppstolpat efter gamla metoder?

Så små saker som att biljetterna till Skåne för fyra dagar sedan bara kostade 350 kronor och igår när jag skulle boka, hade gått upp 200 kronor, får mig att tveka och undra huruvida allting alltid ska gå illa för mig.

Jag känner inte att jag passar in någonstans, det är ytterst få som tror på mig och de som frågar vad jag funderar på att göra efter studenten nickar bara med den där blicken och hummar om att "mm, det är en svår bransch, det där." 

Boken kommer att bli av, jag är nog faktiskt klar med den till i slutet på juni om jag ligger i, men sedan tvekar jag naturligtvis på om den ens kommer att bli utgiven.
Varför skulle det gå bra för mig?

Med trettio dagar kvar till studenten, börjar jag plötsligt fundera över om det verkligen var för att jag var duktig, eller för att de bara behövde någon som jag fick bakgrundsrollen/statistrollen i både Cirkeln och Portkod-serien. 

Kommer jag in på Fridhem, är det något av det absolut bästa som kan hända mig, då jag verkligen får chansen att lämna det här området bakom mig, vilket jag längtat efter så otroligt länge, samt chansen att hålla på med det jag också drömt om under flera års tid. 

Det roliga är att jag till och med pratar om det, att jag till och med är inställd på flytt i augusti och det nya livet som jag ska påbörja, vilket också är jävligt farligt - för kommer jag inte in, kan det förstöra mig totalt.

Jag har sökt andra skolor också, kallats till ännu ett intagningsprov på Sundbybergs Folkhögskola för deras filmlinje, men fått nej från Kaggeholm och tackat nej till Stockholms Filmskola.

 

Jag skulle nog inte säga att jag är rädd, men trött på att inget bara kan få gå bra hela vägen, alltid ska allt krocka, alltid ska allt skita sig i någon ände och jag börjar i vanlig ordning fundera om det är mig som det är fel på.

Rensar igenom gamla grejer och slänger och slänger och slänger. 
Mina sociala kontakter blir tyvärr något färre då jag inte riktigt känner att jag passar in. 

Det är mycket saker att skriva rakt ut, men nu har den här bloggen för det mesta varit lycklig i över ett år. Jag tänker inte säga att jag inte är lycklig, men just nu är jag inte helt glad.

Stänger in mig med mina underbara föräldrar, spenderar massor av tid med dem och med inspirationsbilder, film och hunden i min lilla fantasivärld.

En vän sa till mig för ett tag sen att jag hittat den perfekta kombinationen av barn och vuxen då jag har barnasinnet kvar och bor i mitt lilla flickrum bland stjärnor, planeter, discokulor och böcker, för att i nästa sekund hålla mig till de äldre vänner som varit vänner till familjen, men som idag även är mina vänner på ett närmre plan.

Däremot är jag inte säker på att kombinationen är perfekt, i tanke på att jag fortfarande inte trivs med ensamheten.

Att vara själv är underbart, men att vara ensam väljer ingen.

 

Känslan av att bara vilja fly till Florida, mitt paradis, min tillflyktsort - tar över hela tiden.

Tankarna på mina morgonpromenader i solen, blåa ICEE slushies, roadtrips, solbrännor, pink lemonade, värme, kärlek, palmer, Walmart, shopping, skrivande och frihet får mig att vilja hoppa på nästa plan imorgon. 

Jag vill hem nu. Det är bara trettiosex dagar kvar och jag kommer att räkna ner hela tiden och när jag väl kommer dit, kommer jag inte vilja åka hem igen. 
Sanningen är, att jag har mer där, allt av mer där än vad jag någonsin kommer att ha här.

Studenten känns inte lika kul längre. Alla taggar och peppar och tycker att det är den viktigaste dagen i år och i livet. Just nu känns det som om jag bara vill få det överstökat.

Med stolthet ska jag bära både den vackra, danska klänningen och den fina, klassiska mössan - men inte ska jag fylla mig själv med sinnesförstärkande ämnen och skratta och skrika.

För just nu är jag inte överlycklig, utan mest orolig. 
Inte rädd, men orolig.