stardustchild.blogg.se

En cynisk subba, eller en kärlekstörstande prinsessa?

Publicerad 2014-11-19 23:41:00 i Allmänt

Hej vänner!

Det var ett tag sen och det är mitt fel, igen. Det har hänt mycket på senaste tiden, men jag tänker inte ta upp det idag. Allt det där kommer i en resumé kring mitt Floridaäventyr innan jag åker hem i december. 26 dagar kvar, ja, jag räknar ner lite. Femåriga Isabell längtar hem till mamma, pappa, lillasyster och Sigvard ♥
 
Jag har tagit upp kontakten med en gammal vän under de senaste veckorna, jag har också sträckkollat tv-serien Once Upon a Time. Jag har fyllt mitt lilla Floridahus med stjärnor och glitter, jag har skrivit och funderat.
 
Ända sedan jag kom hit, har jag skojat med Hazel som jag bor hos om att jag är en cynisk, bitter subba som inte riktigt tror på kärlek. Jag uttryckte mig till och med vid något tillfälle om att jag tycker att äktenskap är en fin tanke men en orealistisk verklighet - något ironiskt i tanke på att det är en bröllopsfotograf jag följt de senaste sju veckorna. Med en pojkvän som anstränger sig genom att skriva romantisk poesi och andra beundrare som försökt och/eller försöker uppvakta mig, tycker man att jag borde förstå att kärlek inte är ren skit, även om jag ibland uttrycker mig så.
Under mina och Aladdins många Skypesamtal under de senaste dagarna har vi pratat jättemycket om det här och efter att jag hållit ett långt föredrag om kärlek och vad jag tycker som inte riktigt gick ihop då jag sa emot mig själv hela tiden, sa han till slut "Isabell, vet du vad ditt problem är?" och jag som inte gillar att höra vad "mitt problem" är, tvekade innan jag sa nej.
 
"Du är kär i kärleken."
 

Detta var något jag hört förut och som jag naturligtvis inte ville erkänna. Tyvärr är Aladdin och jag väldigt lika, vilket resulterar i att hans uttalande blir väldigt naket och ärligt. Jag kan inte riktigt gå emot det.
Dessutom har Hazel sedan dag ett, trots att vi inte känt varandra fullt lika nära, sagt att jag är en hopplös romantiker och att jag kan låtsas vara en cynisk subba allt vad jag vill, men att de som känner mig kommer att se igenom mina bitterheter och att jag kommer att spara mig lite tid, om jag bara erkänner för mig själv vem jag är.
 
Så, blir det här lite som att komma ut, eller hur funkar det?
 
Hej, jag heter Isabell. 
Jag tror att jag är lite kär i kärleken?
 

Att vara kär i kärleken är tyvärr inte bara positivt. Att vara en film- och bokälskare, gör att du bygger upp en syn på saker av hur du vill att dem ska vara. Att vara någon som ständigt skriver, förenklar bara dig för människor i din omgivning som förstår att det är dig själv du skriver om ibland.
 
Min mor och far, troligtvis även min syster, har alltför många gånger suckat över mina val av människor att tycka om och älska. Detta av orsaken att jag många gånger valt "fel": "Fel" är kanske fel ord, för du lär dig av allt. Sen att min visa barndomsvän Sophia vid ett tillfälle gav mig en komplimang som jag inte just då förstod var en komplimang, har idag fått mig att förstå lite bättre varför de fortsätter sucka. Hon sa "Isabell, det fina med dig är att du inte lär dig av dina misstag första gången. Du bestämmer dig för att göra om samma misstag sju-åtta gånger innan du bestämmer dig för att det är ett misstag. Du ger alla "misstag" en andra, tredje och fjärde chans."
 

Jag är en tålmodig människa. Jag ger mer än gärna, människor, vänner och kärlekar andra chanser. Och tredje, och fjärde. Som äldre har jag kommit på mig själv att säga stopp vid tredje och fjärde istället för sjunde och åttonde, så kanske går det framåt ändå.
Jag är kär i tanken på att någon ska ändra sig för mig, jag är nog lite kär i tanken på hela love story-klyschan, jag är lite kär i tanken på att något du inte trodde skulle funka, kan funka och framför allt är jag kär i kärleken som mot så många odds, härskar.
 
Sen är sanningen att jag på grund av dessa något naiva synsett, träffat på folk som gjort mig illa, folk som svikit mig och folk som bara ätit energi och slitit åt sig hela handen när jag räckt dem ett finger.
Min mor, far och syster, har alla fått se detta och därför är de rädda om mig, vilket jag för alltid kommer att uppskatta. Jag är mina föräldrars femåriga prinsessa med kastruller på huvudet oavsett om årtalet säger att jag är nitton, tjugo eller tjugoett.
 
Jag gör fel. Jag gör samma misstag flera gånger för att försäkra mig om att det är ett misstag. Jag tror gott om människor, hellre för länge än för kort. Jag älskar mer än jag sover. Jag skrattar mer än jag gråter. Jag gör fel. Jag väljer människor med några få skavanker och kämpar för att ändra vissa beteenden som kanske inte går att ändra. Jag litar lite för mycket på att det världen ger mig, ska vara fint, för att jag försöker vara fin mot världen och människorna i den. Jag ger mer än jag tar, för att jag mår bra av att skänka andra lycka.
Jag mår bra av att vara kär, av att älska, av att ge. 
Jag är nog lite kär i kärleken.
 
Jag är en nittonårig, snart tjugoårig, mamma- och pappakär flicka som tittar lite för mycket på Once Upon a Time, gräver ner mig lite för mycket i Peter Pan, som gömmer lite för många stjärnor i folks skor, som tänker lite för mycket innan jag somnar, som kramar folk lite för länge, i hopp om den där värmen som biter tag i bland och som bara älskar lite för mycket. 
 
Brev från någon som drömde om att få vara en sagoprinsessa.
 
Förlåt. Men för någon som ger lika mycket som jag ger, ser jag det som att det inte är mer än rätt, att jag får älska lite för mycket och att jag får vara kär i kärleken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela