stardustchild.blogg.se

Kommer våra runaways tillbaka?

Publicerad 2015-12-20 10:45:18 i Allmänt

De flesta är kanske inte bekanta med begreppet runaways.
Men har du någon gång hört Katy Perry's The one who got away och/eller sett videon, kanske du har greppat lite vad det handlar om.
 
Jag har ju inte bloggat på ett tag. Jag har varit så upptagen med att skriva manus, filma, dricka te med fantastiska människor, skriva poesi, gömma stjärnor och fundera över livet. Förlåt, jag vet att ni väntar, jag ser det i statistiken. Tack för att ni fortfarande väntar.
 
Han hette Mikael, Micke. Det är två år sedan nu och jag pratar inte om honom så ofta annars, men under de senaste månaderna, sedan jag flyttade och hamnade i en helt ny umgängeskrets och därmed började förändras själv - har jag rannsakat mig själv ganska mycket. Därför har Micke kommit på tal en del, då jag insett att han inte bara var en av alla människor som passerat genom mitt liv, utan även en runaway. Min runaway.
 
Den stora kärleken, kort, han försvann lika fort som han kom. Läser man på om relationer mellan Jungfruar och Vädurar, finns det två alternativ - antingen stannar Jungfrun livet ut eller så försvinner den efter att ha lärt Väduren något viktigt. Jag trodde på första alternativet, det blev det andra.
 
Han klättrade försiktigt in i mitt liv under en period då jag var mycket ledsen och inte trodde på mig själv. Vi lärde känna varandra digitalt, via något forum där det mest hängde idioter, men där han stod ut. Vi bestämde oss för att inte ses förrän vi styrt upp de delar av våra liv som vi ville styra upp innan vi inledde något som annars kunde ha blivit kaos. 
Vi bestämde första december det året för att det var första året på mycket länge som första december inföll på samma dag som första advent.
Det blev dock tidigare. Vi skrev varje dag - men inte på det där sättet som jag annars hade gjort då och kanske ibland gör idag. Det var inte åttatusen sms och fyrahundra snapchats. Det var långa, meningsfulla meddelanden occh sedan mycket eftertanke. 
Men så en dag kom det - "Jag och mina vänner ska på komediklubb på söder ikväll, det vore fint om du var där" och jag bröt vårt löfte om första december, första advent som första mötesdag.
Istället mötte jag den första riktiga gentlemannen i mitt liv. Jag hade på mig de där fina haremsbyxorna med elefanterna som vi pratat så mycket om, de som hade kommit med posten samma dag. Mitt röda hår var lockigt och vi skrattade åt precis samma saker, på precis samma ställen, drack päroncider och på centralen var han på väg att missa tåget för att han dröjde kvar vid den där kyssen på kinden, precis under mitt högra öga. Den sitter kvar ibland.
 
Det blev fler möten innan första advent. Mitt skogstroll, min prins av Norrtälje med det hasselbruna håret och de vackra ögonen. Han vars omfamningar fick mig att känna mig hemma och vars kyssar gjorde mig yr.
Ja, det är klyschigt, ja det låter som en jävla romcom, men det var verkligen så.
Än idag minns jag den där fantastiska kvällen då jag hade någonstans att vara vid en viktig tid och bara råkade missa tretton tunnelbanor och den viktiga tiden.
 
Det var en period då jag var nästintill facistisk när det kom till närvaro och hårt arbete i skolan, trots detta sa jag tog jag ledigt måndagen efter första advent så att vi kunde ligga i pyjamasar, se på Polarexpressen och äta pepparkaksfil. Den ultimata poesin.
 
Jag kan inte säga exakt vad det var som gjorde att han förändrade min syn på mig och min omgivning, men då Micke var så lugn i sig själv och dessutom såg omvärlden på ett så accepterat och kärleksfullt sätt, gjorde han större intryck på mig än vad många andra gjort i mitt liv.
 
Dock är ju vissa sagor för bra för att vara sanna och likaså denna. Prinsen försvann lika fort som han kom.
Med förklaringen "Du är en sån där flicka jag kommer att ångra om fem år att jag inte älskade. Men du vet vad du vill, du är säker och du förtjänar att bli älskad nu med allt vad det innebär och allt det kan jag inte ge dig nu."
Sedan försvann han och kom inte tillbaka. Ett tag höll jag koll, men sedan försvann han från sociala medier också.
 
I år har det gått två år sedan han försvann och jag har som sagt inte pratat om det så mycket. Det har kommit andra kärlekar och förälskelser efter honom och det kommer garanterat komma fler - men ibland undrar jag var han är nu. Hur han har det, vad han gör och om han någonsin slänger en tanke tillbaka på mig.
 
Jag känner nästan att det är det allra finaste med människor, när de klättrar in genom ett fönster vi kanske glömde stänga, lämnar delar av sitt hjärta innanför dörren och sedan smyger ut när vi minst anar det.
Oftast lämnar det smärta med sig, men så småningom mest tacksamhet.
 
Jag vet med mig att jag också varit och mycket väl kan bli en runaway igen. Just därför har jag en större förståelse för konceptet och vad det innebär, trots den emotionella biten som ofta ställer till när man tänker lite för mycket.
 
Men det stoppar mig inte från att fundera över om vi kommer att ses igen någon dag. Om jag kommer förstå bättre, om det är meningen eller inte. Eller om jag bara kommer att fortsätta undra.
Kommer våra runaways tillbaka?

Kommentarer

Postat av: Karin

Publicerad 2015-12-22 09:40:42

Gode tid vad jag känner igen mig i det du skriver om "runaways"
Jag råkade ut för det /håll i dig/ 30 augusti 1984 .... det var eldigt, det slocknade, glöden fanns kvar och så brann det igen år efter år. Jag fick mitt hjärta stulet och min hjärna låste sig, nyckeln försvann.
Så min runaway försvann men fanns ändå kvar under alla år och finns ännu kvar ... och ibland blossar glöden upp och brinner. Och livet går förbi.
Ett tips... vänta aldrig på en runaways, då missar du allt annat.

Svar: Tack Karin,Jag väntar aldrig, mitt liv går för fort för det. Men ibland tar jag mig tid att stanna upp och fundera. Undra vad som hade hänt?
Isabell Alison Öhrlund

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela