stardustchild.blogg.se

Sedan jag och min pappa, Dag Öhrlund, gått ut offentligt med vad som hände mig bakom ett skitigt skjul vid Märsta station i slutet på mars, tidigare i år - har det uppstått mycket spekulationer på internet.

Inget jag inte tål, för då hade jag inte postat inlägget, men en del saker som bör få klarhet - då ni spekulerar utan större grunder och påpekar utelämnandet av avgörande detaljer.

 

Jag kan börja med att påpeka att mitt målsägandebiträde idag har skickat in överprövningen av mitt nedlagda fall då polisen brustit i sin utredning på ett antal punkter.
Så, ja, fallet är än så länge nedlagt - inte i brist på bevis, utan för att det står ord mot ord.

 

Det finns dokumenterade kroppsskador i en journal på Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna kvinnor, där både blåmärken efter våld och fasthållning fotats och dokumenterats, samt sprickor och sår efter våld i underliv.

För er som tvivlar på min trovärdighet, kan jag berätta att ja, det tog fyra dygn innan jag sökte vård, då jag innerligt försökte förneka det som hänt med alla medel jag kunde. Bland annat alkohol, vilket inte direkt hört till vanligheterna då jag inte drack alkohol över huvud taget innan jag var nitton år och därefter aldrig hade varit full.

Jag tog mig till Danderyds sjukhus för att jag hade så svåra smärtor att jag knappt kunde stå eller sitta, där jag sen blev omdirigerad till SÖS då de har större resurser för att hantera den här typen av övergrepp.

Våldtäktsundersökningen är något av det värsta jag genomgått i mitt liv. Det är så psykiskt påfrestande, förnedrande, förvirrande och smärtsamt att det inte går att föreställa sig för en utomstående. 

Jag skulle aldrig ha gjort det om det inte var för att jag var allvarligt orolig över mina smärtor och mådde så fruktansvärt efter våldtäkten att sömn, matlust och livslust bara tagits ifrån mig.

 

Till er som skriver att det verkar som om det inte egentligen har skett något brott, utan istället tror att jag "bara känner mig våldtagen":

Han höll fast mig. Han tryckte upp mig mot en vägg så hårt att jag slog i huvudet. Han bet mig, han vyssjade mig hela tiden, rädd för att någon skulle höra, han använde hela sin tyngd och kraft till att förstöra mig fysiskt och psykiskt.

Det fanns blåmärken längs med min överarm som fingeravtryck.

Han våldtog mig. Jag sa nej, jag försökte trycka ifrån, jag stretade emot.

Efteråt förnedrade han mig verbalt genom att påpeka vilken jävla trofé jag var och att nu kunde han ju kryssa mig av listan. Han påpekade att det här inte räknades som otrohet gentemot hans flickvän då han "velat ligga med mig så jävla länge."

 

Det stämmer. att jag inte anmälde förrän långt efter. Det tog femtio dagar innan jag vågade berätta för min pappa. Det hade att göra med skam, ångest och rädsla över vilket ursinne som skulle kunna få oanade konsekvenser. Jag tror att vilken förälder som helst därute, förstår vad jag menar.
Med min familjs stöd i ryggen, tog jag tag i det och bestämde mig för att anmäla.

 

Jag valde att skriva mitt första inlägg för att väcka debatten om våldtäktskulturen, för att öppna upp för diskussion om hur de kritiska frågorna fortfarande ställs gentemot offren, om varför jag inte klarar av att leva i det tysta och varför ingen annan heller borde behöva göra det.

Poängen var inte att skriva ut i detalj om vad som hände. Poängen var inte att på något sätt försvara mig mot kritiska ögon. 
Jag mår tillräckligt dåligt över det som hänt.

 

Men det som gör mig allra mest förbannad är de uttlanden kring hur det här kan förstöra hans liv. Jag skriver inte ut hans namn, då han inte är dömd. Jag har inte  bett någon att spekulera i vem han är eller fronta honom öppet.

Han har förstört mitt liv. Han har förstört min syn på närhet, intimitet och sex. Han har gjort mig osäker i min egen kropp. Han har gjort mig till någon som knaprar piller mer än vad hon skrattar.

Han var fullt medveten om att jag inte ville, det fanns både chattmeddelanden och sms som intygade att jag sa nej, att jag inte ville.

Det finns många som är starkare än mig, men det finns också många som är svagare än mig.

Det handlar inte bara om mig, det handlar om alla kvinnor som blivit våldtagna eller sexuellt utnyttjade.

Och jag hoppas innerligt att ni läser det här och förstår, att bara för att ni inte vet allt av vad som hänt, betyder det inte att det inte skett alls.

Ni får vara hur anonyma ni vill och sitta där bakom era skärmar, men kom ihåg att det är just det ni gör. Ni spekulerar med varandra och drar slutsatser i något ni inte har en aning om.

 

Vem fan vill ha sex bakom ett skitigt skjul en iskall, regning natt i slutet på mars?

Inte fan ville jag. Men jag fick inget val.