stardustchild.blogg.se

 Fina vänner, familjemedlemmar, bekanta och okända läsare.

 

Ni undrar kanske varför jag inte uppdaterat mer om mitt paradis efter att jag tjatat om verklighetsflykten så länge.

Resan gick bra, ovanligt bra och det kändes verkligen som vi var off to a good start, så att säga. Efter en tio timmar lång flygresa hämtade vi ut våra väskor, plockade ut hyrbilen och styrde raka spåret mot vår favoritdiner Denny's innan det var dags att åka till hotellet för lite välbehövlig sömn.

Vi var nog bara inne i en halvtimme, såhär i efterhand känns alla tidsperspektiv jävligt luddiga.

När vi betalat och kommer ut till bilen trampar jag på krossat glas och vänder huvudet mot pappa för att påpeka att jag inte såg det här innan vi gick in. "Inte jag heller..." hann pappa säga när jag vände tillbaka huvudet och insåg att det var vår bilruta som var sönderslagen och i tusen bitar över marken och inne i bilen.

 

Då mina mediciner har haft tendensen och biverkningen att sänka min reaktionsförmåga, tar det några sekunder innan jag kan säga något. Pappa säger något i stil med "Vad i helvete är det här?" och jag tappar kontrollen över mig själv och gallskriker rakt ut. 

I huvudet upprepar jag "Det här är inte mänskligt, inte mer skit nu, jag står inte ut!" och så småningom skriker jag det också. Efter för lite sömn i samband med att jag missat mina mediciner på grund av konstiga tidskillnader, finns det inget stopp på mig. Jag hyperventilerar, stortjuter och skriker om vartannat. Det blir svårt att andas och jag blir illamående.

 

I bilen saknas mammas resväska, ytterligare en med saker till vårt älskade Floridahus Villa Africa och mammas, respektive pappas handbaggage som de aldrig tidigare lämnat unattended, men som de nu varit för trötta för att tänka på.

I dessa väskor fanns två datorer, fyra kameror varav en var helt ny och uppackad dagen innan avfärd, mammas bokmanus, pappas research och familjebilder, samt reportage och jobb sedan 2005 och framåt.

 

Mardrömmen blev total och det som skulle bli starten på vår välförtjänta vila, slutade istället med polisbilar, fingeravtryckskollar, hyrbilsbyte, kortspärranden och ännu mera elände.

 

Det är inte mänskligt. 

 

Efter de senaste tre månadernas skit av försäkringstrassel, våldtäkt, sjukhusbesök, dödsfall, cancerbesked, bråk, uppbrott, svek, två bilkrockar och annan skit - tyckte jag att vi kunde få den här resan.

 

Missförstå mig inte, jag tänker inte låta det förstöra allt - men förstå hur jävla frustrerande det är att aldrig få något lugn. Jag går på tå hela tiden, paranoid, upprörd, arg och ledsen och det enda jag kan göra är att dämpa det med mina lugnande och antidepressiva som istället gör zombie av mig.

 

Strax innan vi reste blev jag dessutom varse om att åklagaren beslutat lägga ner utredningen om min våldtäkt för att hen anser att svinet som våldtog mig inte tycks haft uppsåt att skada mig.

Ibland gör livet så jävla ont.

Detta även efter att de skrivit att vidare utredning inte kommer att ändra utfallet, trots att de inte hört alla mina vittnen.

 

Så jag kommer att uppdatera när det händer kul saker, jag kommer att uppdatera kring vad som händer - men det finns varken lugn före eller efter stormen, för det är inte bara en storm, utan flera i rad - och det känns så jävla tråkigt att bara skriva ledsna saker, när jag vanligtvis brukar vara väldigt positiv och glad.

 

Men nu vet ni lite varför det blir tyst någon dag till framöver. Vi har fruktansvärt mycket trassel framför oss. 

Det positiva i det hela, vilket jag gärna tänker på mest, är det polisen sa till oss efter att vi gjort anmälan.