Sluta finnas överallt.
Idag var min sista dag på förskolan. Jag var och sa hejdå till alla barnen, jag möttes av skratt, skrik och kramar av små, små armar som kämpade för att nå runt hela mig. Jag gick därifrån med teckningar i väskan.
Jag åt lunch med den där vännen som ler på ett sätt som gör det svårt att inte le tillbaka. Jag hämtade tyget med stjärnorna hos skräddaren - 2000 kronor är för mycket för ett par byxor, även om jag verkligen vill ha dem. Jag pratade med gymmet om att stänga ner mitt medlemsskap - för att jag äntligen kommit in, för att jag flyttar i höst och blir Hallandsbo - för att jag äntligen ska få bli filmregissör.
Jag åt lunch med den där vännen som ler på ett sätt som gör det svårt att inte le tillbaka. Jag hämtade tyget med stjärnorna hos skräddaren - 2000 kronor är för mycket för ett par byxor, även om jag verkligen vill ha dem. Jag pratade med gymmet om att stänga ner mitt medlemsskap - för att jag äntligen kommit in, för att jag flyttar i höst och blir Hallandsbo - för att jag äntligen ska få bli filmregissör.
Jag hämtade ut pengar på Forex, för att jag ska få åka hem till mitt älskade Florida på lördag.
Jag lyckades låta bli att tänka på dig fram till klockan halv åtta tidigare idag. Det känns som ett jävla rekord.
Mamma frågade om jag kunde skjutsa henne till Märsta. En klump vred sig i magen. Självklart kan jag det, skrek mitt inre spöke som inte vill känna sig påverkad. På motorvägen fick jag flashbacks. Det är inget ovanligt. Flashbacks får jag hela tiden.
Vissa dagar vill jag att någon håller om mig så hårt att min kropp hotar att spricka. Andra dagar vill jag skrika så fort någon rör mig.
För guds skull, rör inte min vänstra överarm. Jag kommer troligtvis att skrika och slå sönder dig av ren rädsla.
Jag var aldrig rädd. Jag har aldrig varit riktigt rädd. Jag är inte säker på om det är rädd jag är egentligen, snarare än paranoid - men en sak är säker - det är ditt fel.
I Märsta hälsade vi på mammas vän. Jag nämnde händelsen, jag nämnde dig. Hon frågade om efternamnet. "Jaha, hennes son, ja."
Häromdan var en av mina vänner tillika förebilder på ditt bands spelning.
Sluta finnas överallt. Sluta vara en del av mina vänner och bekantas liv.
Över tre och ett halvt tusen människor har läst inlägget om våldtäkten. Över tre och ett halvt tusen människor vet att det sitter ett litet fegt, vidrigt as ute i Märsta och väntar på besked från åklagaren.
Det skulle vara så lätt att skriva ditt namn här för att se vad de tre och ett halv tusen människorna skulle kunna åstadkomma - men jag sänker mig inte till närheten av vad som kan klassas som din nivå.
Jag är arg. Arg så in i helvete.
Jag är arg för att du får mig att tvivla på mig själv. Jag är arg för att du gör min familj illa. Jag är arg för att du får gå fri, för att du fortsätter leva ditt liv som om ingenting har hänt och för att du fortfarande finns.
Jag är arg för att du får stå på scen och utöva din kreativitet inför så många människor som tror att du är en estet, en artist - när du i själva verket är en skam för scenkonsten.
De flesta morgnar får jag rulla ur sängen för att jag inte ens vill ta mig ur den. Många dagar känner jag att jag inte vill leva med det här som gör så ont.
Men just därför, åt jag lunch med hon som ler och just därför hämtade jag tyget med stjärnor på hos skräddaren och just därför hämtade jag ut pengar på Forex idag - för att jag inte har planer på att ge dig den tillfredställsen.
Jag ska resa mig upp och ta tillbaka min kropp.
Jag ska resa mig upp och ta tillbaka min kropp.
Du må finnas överallt.
Men det gör jag också.
Skillnaden är att jag har fler på min sida.
Skillnaden är att jag har fler på min sida.