stardustchild.blogg.se

Hej.

 

Min kärlek och jag har gått isär. Det har varit lite fram och tillbaka senaste tiden, vilket varit smärtsamt och ledset - men uppenbarligen nödvändigt. Ibland gör bra saker också ont. 

Det tog inte riktigt slut, trots att vi gick ut med det officiellt. Det var jag som tog snabba och dumdristiga beslut under sömnbrist, näringsbrist och stress. Jag var arg och man ska aldrig ta den typen av beslut när man är arg, så jag ångrar mig. Därefter löstes vissa saker och det kändes bra, därefter dök det upp personliga saker som förvärrade läget och sen dess har ingen av oss mått bra. Därför är det nu över, på riktigt.

 

Som nybliven tjugoåring, kan jag konstatera att jag inte är mindre ledsen för att jag är "vuxen" än när jag var tonåring, men att jag hanterar min sorgeblandade ilska på ett bättre sätt än vad jag vanligtvis gör. 

Det finns så mycket saker, arga, ledsna och upprörda saker jag hade velat säga för att få ur mig det och samtidigt vet jag att det inte gör någon skillnad. Att oavsett vad jag säger, så är känslor just det - känslor. 

Vi behöver inte mer sorg och ilska nu.

 

I nästan sex månader fick jag kalla honom för min, fast jag tror att han var min lite längre. Han byggde upp mig som människa på ett nytt sätt och var delaktig i en stor förändring hos mig själv. Han har skrattat både med och åt mig, han har kramat om mig och tröstat mig i sorg, han har stått ut med min ilska och älskat mig för mig.

Trots att jag i nuläget, som tidigare nämnt, är både ledsen, besviken och delvis  arg - är jag tacksam för tiden jag fått och alla fantastiska minnen jag har med mig.

Jag har fått många första gången-upplevelser med honom, vilket resulterat i att många saker och platser nu också påminner mig om hans doft, hans leende eller något han sagt. Vi har hållit hand i både sommar, höst och vinter. Vi har hållit ihop med tusentals mil emellan oss under lång tid. Vi har älskat varandra på distans och längtat och längtat.

Aldrig tidigare har jag vågat lägga så mycket av min egen trygghet i någon annans händer, aldrig tidigare har jag kämpat emot min egen osäkerhet så mycket för att hålla ihop med någon, aldrig har jag varit så glad tillsammans med en annan människa under så lång tid i sträck.

Trots våra olikheter, duster, konflikter och bråk - har det positiva och glada varit röd tråd och hållit ihop oss.

 

Så när ni frågar, "hur är det?", "hur mår du?" eller "är du okej?" så finns det risk för att jag under en kort tid framöver ärligt skakar på huvudet eller säger "Nej, jag är nog inte helt okej." och ni behöver inte bli obekväma för det. Jag är inte ute efter dålig stämning. Men den här tiden har varit lång, det är mycket kärlek som ligger utspilld nu och även om jag innerligt hade önskat det - så går det inte över på två minuter.

Jag som sällan gråter eller visar ledsna känslor inför andra, har gråtit ovanligt mycket de senaste två-tre veckorna och jag skäms inte. Det gör ont, även om jag vet att det blir bättre.

 

... För om en lång, lång tid framöver kommer jag förhoppningsvis att vilja köpa jordgubbar åt någon annan, skriva poesi åt någon annan, överraska någon annan med mitt skratt och min närvaro, samt dela min värme och min sorg med någon annan, åka ut på nattäventyr och vara någon annans dumma lilla björn.

Men vem någon annan är, får tiden utvisa och tills vidare, tänkte jag plåstra ihop mig själv.

Hjärtat har checkat ut och tagit semester för en tid. Det är okej, hon kommer nog tillbaka så småningom.