Än en gång har det gått tusen år sedan jag skrev, eller, okej - ett par veckor i alla fall. Men jag kan ju inte missa chansen att än en gång utvärdera året som gått.

 

Förra året när jag utvärderade år 2013, skrev jag att det nog varit mitt bästa år hittills och jag måste nu slå det med att 2014 blev liiiite bättre. Tyvärr även fyllt av skit, som sig bör för en Öhrlundare - det låter negativt, men vi är otursförföljda estetjävlar.

 

StockholmsNärCon, sparkcyklar, haremsbyxor, trasiga äggstockar, dödsbesked och sorg, pinsamma reklambilder, Alla Hjärtans Dag, konstiga raggningsförsök, Mirakelteatern, clowner, succéer, applåder, Satelliten, Cirkustårta, märkliga auditions, middagar, tända ljus, otaliga låtar, födelsedagar, The Grand Budapest Hotel, min första egna resa, Brighton, piercings, manusläsning, mösspåtagning, min första filmroll, Cirkeln, filminspelningsdagar, studentskivor, mitt-i-natten-promenader, Lilla Dramaten, Sannas sanna jag, Portkod 1525, fantastiska regibetyg, Studenten, Champagnefrukost, bekännelser, konstiga dejter, Florida, hårslakt, Hot Topic, Savannah, gummibjörnar, Färdigskriven bok, palmrosor, glass på Leopold's, badankor, stolthet, konfliktlösningar, roadtrips, Fruit Loops, SommarNärCon, C-hus, rislyktor, kärlek och nätter som aldrig borde få ta slut, midnattsmöten, långa samtal, Västerås, frustration, körkort, arbetslöshet, ljusstavar, Nyköpingsresor, fyllechaffismoments, tårar, löften och överenskommelser, flygbiljetter, oro, Guldmedlem, spänning, förväntan, Nautlius Photography, bröllop, ensamhet, besvikelser, ballongdjur, Mexikofester, julkulor, Alienmössan, Fort Myers Beach, mitt-i-natten-bilande, Target, återföreningar med vänner, tråkiga slut, Geocaching, lösningar, Mockingjay, bo med pensionärer, tidig hemkomst, fantastiska mottaganden, rosor, kyssar, Snapple och kärlek, Pink Friday, sömnlösa nätter, nissejobb, Horrible Bosses 2, Nightcrawler, Glöggafton, återseenden, Darth Vader, julstrumpor, popcorn i taket, Ior, familj, sms, hemliga lappar, planer och planerade resor.

 

Jag har samlat lite bilder från under året, några av er kommer att skratta lite extra åt vissa.

Hej vänner!

Det var ett tag sen och det är mitt fel, igen. Det har hänt mycket på senaste tiden, men jag tänker inte ta upp det idag. Allt det där kommer i en resumé kring mitt Floridaäventyr innan jag åker hem i december. 26 dagar kvar, ja, jag räknar ner lite. Femåriga Isabell längtar hem till mamma, pappa, lillasyster och Sigvard ♥

 

 

Ända sedan jag kom hit, har jag skojat med Hazel som jag bor hos om att jag är en cynisk, bitter subba som inte riktigt tror på kärlek. Jag uttryckte mig till och med vid något tillfälle om att jag tycker att äktenskap är en fin tanke men en orealistisk verklighet - något ironiskt i tanke på att det är en bröllopsfotograf jag följt de senaste sju veckorna. Med en pojkvän som anstränger sig genom att skriva romantisk poesi och andra beundrare som försökt och/eller försöker uppvakta mig, tycker man att jag borde förstå att kärlek inte är ren skit, även om jag ibland uttrycker mig så.

Under mina och Aladdins många Skypesamtal under de senaste dagarna har vi pratat jättemycket om det här och efter att jag hållit ett långt föredrag om kärlek och vad jag tycker som inte riktigt gick ihop då jag sa emot mig själv hela tiden, sa han till slut "Isabell, vet du vad ditt problem är?" och jag som inte gillar att höra vad "mitt problem" är, tvekade innan jag sa nej.

 

Detta var något jag hört förut och som jag naturligtvis inte ville erkänna. Tyvärr är Aladdin och jag väldigt lika, vilket resulterar i att hans uttalande blir väldigt naket och ärligt. Jag kan inte riktigt gå emot det.

Dessutom har Hazel sedan dag ett, trots att vi inte känt varandra fullt lika nära, sagt att jag är en hopplös romantiker och att jag kan låtsas vara en cynisk subba allt vad jag vill, men att de som känner mig kommer att se igenom mina bitterheter och att jag kommer att spara mig lite tid, om jag bara erkänner för mig själv vem jag är.

 

Så, blir det här lite som att komma ut, eller hur funkar det?

 

Att vara kär i kärleken är tyvärr inte bara positivt. Att vara en film- och bokälskare, gör att du bygger upp en syn på saker av hur du vill att dem ska vara. Att vara någon som ständigt skriver, förenklar bara dig för människor i din omgivning som förstår att det är dig själv du skriver om ibland.

 

Min mor och far, troligtvis även min syster, har alltför många gånger suckat över mina val av människor att tycka om och älska. Detta av orsaken att jag många gånger valt "fel": "Fel" är kanske fel ord, för du lär dig av allt. Sen att min visa barndomsvän Sophia vid ett tillfälle gav mig en komplimang som jag inte just då förstod var en komplimang, har idag fått mig att förstå lite bättre varför de fortsätter sucka. Hon sa "Isabell, det fina med dig är att du inte lär dig av dina misstag första gången. Du bestämmer dig för att göra om samma misstag sju-åtta gånger innan du bestämmer dig för att det är ett misstag. Du ger alla "misstag" en andra, tredje och fjärde chans."

Jag är en tålmodig människa. Jag ger mer än gärna, människor, vänner och kärlekar andra chanser. Och tredje, och fjärde. Som äldre har jag kommit på mig själv att säga stopp vid tredje och fjärde istället för sjunde och åttonde, så kanske går det framåt ändå.
Jag är kär i tanken på att någon ska ändra sig för mig, jag är nog lite kär i tanken på hela love story-klyschan, jag är lite kär i tanken på att något du inte trodde skulle funka, kan funka och framför allt är jag kär i kärleken som mot så många odds, härskar.

Sen är sanningen att jag på grund av dessa något naiva synsett, träffat på folk som gjort mig illa, folk som svikit mig och folk som bara ätit energi och slitit åt sig hela handen när jag räckt dem ett finger.

Min mor, far och syster, har alla fått se detta och därför är de rädda om mig, vilket jag för alltid kommer att uppskatta. Jag är mina föräldrars femåriga prinsessa med kastruller på huvudet oavsett om årtalet säger att jag är nitton, tjugo eller tjugoett.

 

 

Jag är en nittonårig, snart tjugoårig, mamma- och pappakär flicka som tittar lite för mycket på Once Upon a Time, gräver ner mig lite för mycket i Peter Pan, som gömmer lite för många stjärnor i folks skor, som tänker lite för mycket innan jag somnar, som kramar folk lite för länge, i hopp om den där värmen som biter tag i bland och som bara älskar lite för mycket. 

 

 

Förlåt. Men för någon som ger lika mycket som jag ger, ser jag det som att det inte är mer än rätt, att jag får älska lite för mycket och att jag får vara kär i kärleken.

Vänner, jag vet att tanken var att jag skulle blogga framför allt om min Floridavistelse, men ibland dyker det ju upp saker under min Floridavistelse som jag också måste blogga om!

Som några av er säkert läst tidigare i bloggen under inlägget "Trailerdrottningen" är jag en enorm trailer- och filmnörd. Hamnar jag på Youtube för att titta på en trailer, blir det lätt tre och sju och femton till efter det - vilket naturligtvis resulterar i att jag skriver upp alla filmer jag vill se.
Så i förrgår, fastnade jag för trailern till filmen A Long Way Down som kom ut tidigare i år. Jag såg den säkert fyra gånger innan jag letade upp filmen och igår kväll när vi kommit hem från den sena beachfotograferingen, såg jag den.

 

 

 

Jag heter Isabell och är din lillasyster.

Det känns konstigt att skriva det, för jag har alltid varit storasyster, storasyster åt lillasyster Josephine.

När jag och Josephine var små, brukade hon alltid tjata om hur mycket hon önskade att hon hade en storebror. Inte en storebror istället för mig, utan också. Jag tog det naturligtvis alltid personligt för att jag trodde att jag inte räckte som storasyster, men på senare tid, har jag börjat förstå vad det var som Josephine saknade. Förlåt att det tog mig nitton år att förstå att jag saknar dig. Ibland är jag inte lika snabb som alla andra.

Jag vet inte om du skulle varit född -92 eller -93, hade du vart född -94, hade inte jag fötts. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket äldre än mig du skulle ha varit, men du skulle i alla fall ha varit min storebror.

Du skulle älskat Josephine. Trots att det är jag som kallas för Bellabus, är det oftast hon som har de roligaste idéerna. Du skulle ha tagit hand om henne när hon var liten, när jag inte kunde göra det för att jag var feg och nog behövde någon som tog hand om mig också. Josephine var skittuff när hon var liten - ingen gav sig på henne.

Naturligtvis tog mamma och pappa hand om oss, men det hade nog ändå varit annorlunda att ha en bror på samma skola att springa till när de andra, äldre var dumma mot mig. Kanske hade de inte varit dumma mot mig om du hade varit deras vän.

Jag tror att du skulle ha skrivit, precis som jag, men inte att du skulle hållit på med någon sport eller så - trots att du hade varit sonen. Pappa är inte den sportiga typen, så du hade nog inte heller blivit det, tror jag.

Du skulle troligtvis ha spelat piano, för mamma hade älskat att ha en musikalisk son.

 

Jag vet inte riktigt varför jag funderar över hur du skulle ha varit. Kanske är det för att du liksom inte ens hann sätta foten på jorden innan det var dags för dig att lämna den. Du var nog ingen långt gången graviditet, jag minns inte riktigt, jag minns bara att mamma hade tre missfall.

Kanske funderar jag, för att jag sitter många, många mil bort från familjen, vilket de senaste dagarna har fått mig att fundera över vad som egentligen är en familj och vad det är som bygger den.

Kanske funderar jag, för att jag under de senaste två-tre åren sett hur mina vänners bröder är och sett mig själv sätta en liten adoptionsstämpel på mina något äldre vänner som är pojkar, bara för att längtan efter en storebror ibland har varit så stark.

Kanske undrar jag för att jag ser hur så många vuxna människor bråkar med sina syskon eller bryter kontakten. Skulle det ha hänt med oss? Troligtvis inte, i tanke på hur tajta jag och Josephine är.

 

Det händer att jag tittar på foton och funderar över hur du skulle ha sett ut, hur bilden skulle ha förändrats om vi hade varit tre istället för två. Om du hade varit blond som pappa, eller mörkhårig som mamma egentligen är. Om du, till skillnad från oss, skulle fått mammas vackra, bruna ögon eller pappas visa, grå.

Hur det skulle ha känts att trängas i bilen under alla resor till Skåne eller Göteborg, om vi skulle ha varit annorlunda om du fötts.

 

Jag vet ju inte riktigt vad jag tror på, men jag tror ändå på att det finns någon plats dit ni döda barn kommer. Och oavsett vad det är för plats, vet jag inte om ni läser bloggar. Men Carl Sebastian Öhrlund, om du läser det här, så ska du veta att du är saknad och att jag alltid kommer att undra.

Jag som ägnar mitt liv åt att söka två saker - frihet och svar, kommer aldrig att få ett svar på de här frågorna.

Carl Sebastian Öhrlund, hittills är du mitt livs största och obesvarade gåta.

Men tack för att du finns där någonstans och får mig att tänka på dig. Du ger mig inspiration och låter mig fundera.

Ta hand om dig, var du än är.

Jag skickar tusen kramar härifrån.

Hej alla fina bloggläsande varelser!

 

Som jag kanske skrev tidigare igår, var planen för kvällen att efter jobbet hinna förbi både Target, Michael's och en grossistbutik som heter BJ's. Needless to say, hann vi inte det.

Hazel och jag kom in på Target och precis innanför dörrarna, finns det en sektion som jag och mamma kallar för dollarhyllan, vilket betyder att allt på de hyllorna kostar mellan en och tre dollar (7-21 kronor). 

Vi brukar alltid hitta någon kul grej, trots att mycket är smågrejs folk aldrig använder - men igår.

Igår kväll fanns där Halloweenpynt, mina vänner. Halloweenpynt.

Need I say more?

 

Nu är Portkod 1525's första avsnitt ute och ni kan se det här:

 

 

Hej igen!

 

Sitter för tillfället i studion, men det är rätt lugnt då vi inte har några bokningar idag. Imorgon har vi däremot porträttfotografering på morgonen och en Senior Yearbook-fotografering på torsdag. Bröllop på fredag och sen var det något annat på lördag. Sen har vi ytterligare ett bröllop om en vecka och idag fick vi en bokning för femton Cheerleadinglag i början på november, så det rullar på.

 

I morse fick Hazel bevis på Amerikanernas knasighet då det kom en enkät från ett företag som heter Scarborough som efter varje enkät hon besvarar skickar en eller två dollarsedlar i ett kuvert tillbaka med en ny enkät. Hon lät mig fylla i den åt henne och för det fick jag den mystiska dollarsedeln! Haha!

 

Jetlag'en brukar inte vara så illa för mig när det gäller att åka till USA, men den här gången märks det verkligen.

Hazel och jag var i studion några timmar under eftermiddagen och kvällen. Hon fick en hel del gjort och jag fick mest läsa och ta det lugnt idag.

Imorgon ska vi dit tidigt och jag ska få lära mig mer i Photoshop och hur man gör album, så att jag kan gå loss på folks bröllopsbilder och börja jobba.

Vi har också hälsat på Peggy, avlämnat Ahlgrens bilar, samt inhandlat Snapple och Cheesesticks på Walmart. Lyckan är total, trots att tröttheten regerar.

Men det blir bara en lätt, ganska snabb middag och sedan tillbaka till sängen. Blev lycklig när Hazel påminde mig om att mamma lämnat magnetmadrasserna här innan de åkte i somras. Bella kommer att sova gott i natt ♥

 

 

 

Imorgon tisdag, klockan 19:00 svensk tid, har andra säsongen av Portkod premiär!

 

För er som inte vet var Portkod 1321 en webserie som sändes på SVT Play under förra hösten. I huvudrollerna såg vi Happy Jankell, Fanny Klefelt, Hedda Stiernstedt och Valter Skarsgård som tillsammans skildrade ett gäng ungdomars typiska sommar. Till skillnad från många andra ungdomsserier förskönade SVT inte konceptet kring Portkod 1321, utan visade en väldigt rå och ärlig sida av hur det är att vara tonåring och vilka problem som kan uppstå.

 

Serien blev fort populär och sändes så småningom också på tv. Många tittare var så på det när den tog slut att det skulle komma en andra säsong och tidigare i år, gick de ut med att det var så det skulle bli.

Det var inspelning för statister till olika scener i maj, så i något av dessa nya avsnitt kan ni skymta en Isabell i studentmössa som blåser såpbubblor eller tjoar.

 

Av det SVT  gått ut med, kommer uppföljaren som för övrigt fått en ny port och en ny kod - 1525 - att handla om vad som händer efter de tre åren som nu gått sedan förra händelseförloppet och hur studenten påverkar oss som människor. Vilka krav? Vad händer när man slingrar in sig i för många lögner? Är grupptrycket fortfarande svårt att stå emot och ännu fler dilemman.

 

I nya säsongen ser vi också Adam Pålsson från Torka Aldrig Tårar Utan Handskar som spelar en känd stjärnbloggare i Stockholm och som får Fanny Klefelts karaktär Agnes på fall.

Så om ni gillar att se verklighetsskildringar av hur det är att leva livet, så häng på http://mvh.svt.se/ imorgon klockan 19:00 för premiären av nya Portkod 1525!

 

Mina vänner,
Jag har officiellt anlänt i det förlovade landet och är nu inne på min första jobbdag på Nautilus Photography, fast vi inte kommit till studion än.

Solen skiner, palmerna susar och temperaturen ligger väl på uppåt en 20-25 grader. Ingen klagar.
Nu på morgonen har vi ägnat oss åt att gå igenom bilder från ett bröllop Hazel fotade i lördags och kolla vilka hon kan lägga till på bröllopsbloggen och så håller hon på och lär mig hur man airbrushar och redigerar i Photoshop. Tre ord kan beskriva denna upplevelse - Jag är chockad.
Kommer troligtvis att visa varför vid tillfälle.

Det var en lång dag igår, därav inget bloggande när jag kommit fram, då jag nästan stupade direkt.
Jag flög med Norweigans Boeing Dream Liner <--- Passande, eller hur ;) till Fort Lauderdale och är nästan hundra procent säker på att min gamla mattelärare från fyran var med på samma plan med sin familj. Världen är liten, #klyschor, men jag vågade inte riktigt gå fram ifall det nu inte skulle vara han. Sociala skills, mina vänner.

 

Hazel hämtade mig och därefter påbörjades den nästan tre timmar långa körningen till Cape Coral där vi slog läger på Denny's och åt en klassisk American Breakfast mitt i natten. Worth it med Diners som serverar frukost dygnet runt. America ♥
(Jag lovar att milkshake helt och hållet ingår i näringstriangeln här.)

 

Tidigare ikväll skrev jag ett inlägg på facebook som löd:

Styr iväg mot veckans fjärde och sista avskedsmiddag...
Det känns som om jag ska deporteras till Kina för evigt, typ.

Imorgon bär det av.
Det är i nuläget mindre än tjugofyra timmar kvar och allt viktigt är avklarat. Vingarna lyfter från Arlanda 16:00, då lämnar jag vardag och gråa höstSverige bakom mig för två och en halv månad av konstanta upplevelser och äventyr.

Jag vet att jag lovade att uppdatera kring Bokmässan, men likt varje år - vet jag inte vad jag ska skriva. Framför allt inte nu, när jag vet att jag fortfarande inte insett att jag imorgon tar avsked av något så simpelt som mitt rum, för att istället flytta in i ett poolhus i Cape Coral ett tag. Boksmällan är ett fenomen i sig och det har verkligen infunnit sig, skrivandet går framåt - trots att jag nu ska ägna större delen av min lediga tid åt att redigera mitt bokmanus inför förlagsinskickningar till jul när jag åter når Sverige.

I måndags hade jag en superfin avskedsmiddag tillsammans med goda vänner på TGI Friday's i Kungsträdgården, tack ni fina som spenderade kvällen med mig. Ni som inte kom, missade verkligen något.
På tisdagen fick jag bekräftat att något jag nojat över ett bra tag, helt enkelt inte var något att oroa sig över och begav mig därefter till Nyköping för avskedsmiddag tillsammans med Nicklas och hans fina familj. Senare den kvällen såg vi Maze Runner på bio, vilken för övrigt var fantastisk och promenerade senare hem i Nyköpingsnatten. Tack för mina fina dagar hos dig, min fina ♥
Igår bjöd fader min ut mig på Japanskt i Gamla Stan för ett hederligt fader-dotter-avsked och ikväll spenderades spisandet på Spice i Sollentuna, tillsammans med hela familjen Öhrlund (Förutom Sigvard som tyvärr fick stanna hemma) Tack fina familj, för er kärlek.

Jag ska erkänna att det naturligtvis finns en hel del oro i mig, trots att jag vet att det kommer att bli fantastiskt fint och fullt av upplevelser. Väl på plats kommer jag förhoppningsvis inte ha så mycket tid att oroa mig. Men till saken hör att jag sedan barnsben lever med en fruktansvärd separationsångest som mer liknar en femårings än en nittonårings - därför blev det ett tårigt avsked i torsdags när jag lämnade mitt hjärta för de kommande två och en halv månaderna och därför blir det med största sannolikhet ett känslosamt avsked imorgon eftermiddag på Arlanda.

Väskan är i alla fall packad nu. Full av Ahlgrens Bilar till Peggy, svenskt godis till Josephines vän Daniel, paket till Denny och så lite, lite kläder. Mer än så behöver jag inte då där redan står en flyttlåda med grejer hos Hazel och... Eh, med risk för att låta som en girlygirl - Shoppingmöjligheter finnes.

Imorgon ska bara några brev postas, sängen bäddas om så att jag kan komma hem i December och somna bland mina stjärnor och sedan är det nog bara dags att ge sig av. Kasta sig ut eller nåt.

Jag ursäktar för rörigt inlägg, men just nu, är det vad min röriga hjärna kan åstadkomma.
Lovar i alla fall att uppdatera mig när jag är settled in hos Hazel.
Från och med nu, bor ni i framtiden och därför kan mina inlägg komma på lite märkliga tider.
Lev med det.
Puss och godnatt ♥

God kväll alla Bella-intresserade, bloggläsande individer!

Hoppas att allt är bra med er - jag trivs sannerligen med att ni blivit fler, vilket gör det roligare att blogga, vilket gör att det kommer fler inlägg - vilket gör att ni har mer att läsa. Win/win.

 

För en stund sedan kom jag hem från SF Bios förhandsvisning för medlemmar av "Hallonbåtsflyktingen" med många duktiga, svenska skådespelare (även finska ;).

 

Det är första gången på mycket länge som jag titulerar mig. Detta av den enkla anledningen att jag avskyr titlar. Jag brukar när diskussionen kommer upp använda mig av skräckexemplet då jag för några år sedan klev in på en ungdomsgård och jag genast fick en hand framräckt mot mig med orden "Hej, Marcus, jag är bög."

Det är helt enkelt inte nödvändigt, det är personligheten som spelar roll, inte titeln!

Men idag titulerar jag mig för att det är relevant, för att jag är dömd av samhället, för att jag är just det - en tjockis.

Jag har varit tjock under lång, lång tid, var nu gränsen går för att man ska vara tjock, men om vi rent hypotetiskt säger att det är omgivningen som bestämmer när du är tjock, så har jag varit tjock i över tio år.

Det finns många orsaker till varför någon är tjock och likaså i mitt fall. Jag har inte skött min kropp på bästa sätt, men huvudsaklingen beror min övervikt på den hormonsjukdom jag i januari, tidigare i år diagnostiserades med. PCOS (se: PolyCystiskt OvarieSyndrom) innebär ganska simpelt att mina äggceller sätter sig som cystor och klumpar på insidan av mina äggstockar, detta i sin tur rubbar matsmältningsförmågan och förstör en massa andra saker. Jag kan enligt läkare vänta på diabetes efter att jag fyllt trettiofem, jag kan till skillnad från andra kvinnor, ha mens tio dagar i sträck, för att sedan gå utan i sju veckor och om jag någon gång blir gravid, finns det chans att min kropp inte klarar av processen.

Detta är troligtvis en av orsakerna till att jag som yngre åkte in och ut på sjukhus för magproblem- och förstoppningar. Det låter kul va?

Jag är född med PCOS och med stor risk, kommer mina hypotetiska biologiska barn (jag är inställd på att adoptera i framtiden) också att bli överviktiga.

Detta skrämmer mig och jag tänker nu förklara varför.

 

Idag, efter att ha tränat hårt på gymmet, just för att hjälpa min kropp mot ett hälsosammare och gladare liv, tog jag en sväng in på H&M i Sollentuna Centrum för att prova en klänning jag länge tittat på, inför Bokmässan nästa vecka som jag ser mycket fram emot.

Sagt och gjort hämtade jag klänningen och på väg till provrummet hör jag en röst bakom mig som säger "Hon har väl inte riktigt kroppen för den där, va?", följt av fnitter från kvinnan och hennes väninna.

Jag tror inte att man någonsin vänjer sig vid den typen av kommentarer, för trots åtskilliga, tidigare tillfällen blev jag bara stum, stirrade på henne och fick det där snorkiga, översittarleendet tillbaka.

Och på väg till provrummet blev jag arg, för att jag insåg att jag likt så många gånger förr, hade sänkt huvudet och vänt mig om.

Butiksbiträdet (som säkert inte hört förolämpningen) som stod vid omklädningsrummet, menade säkert inget illa när hon sa "Du kan hänga den här på stången sen när du går." precis som att hon inte heller trodde att den skulle passa, men klänningen passade - rent storleksmässigt. Men med mina självkritiska ögon, var den plötsligt fel i alla vinklar.

Jag försökte prova kläder i en annan affär efter det, men psyket bråkade för mycket. Det gjorde ont, även om jag ville inbilla mig att jag inte tar åt mig av sån skit längre.

Förra veckan när jag satte mig på en ostadig bänk vid Solna centrum, reste sig en yngre kille fort upp och skrek att ett jordskred var på gång medan han skrattade åt mig. Ibland är det svårt att inte bli ledsen.

 

Det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - är en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare, som jag visserligen inte läst, men titeln talar sitt tydliga språk och jag hoppas nog lite att det är sant.

Eller snarare, att det finns en särskild lärdom för de medmänniskor som tillåter sig själva att hacka på och trycka ner andra människor.

 

Under många år har jag vistats i olika internetforum där frågan kring fetma och övervikt diskuterats vilt. Ofta har jag stött på påståenden som "Ingen kan säga att fetma är en sjukdom, du väljer själv om du vill vara tjock!" och "Du kan inte skylla på att fetma är en sjukdom." men det är trots allt så att fetma räknas som ett medicinskt tillstånd och en rubbning som till stora delar är mental, ofta orsakat av hetsätning, bulimi, stress och annat som i sin tur kan vara orsakat av mobbing, trakasserier och utanförskap. Fetma kan alltså också vara ett resultat av till exempel PCOS, nämnt ovan.

Så nej, ni anonyma internetgangsters, fetma är ingen sjukdom - MEN, tillika ett problem och komplex för den som ofta ofrivilligt hamnat i detta medicinska tillstånd.
Ha lite överseende, för helvete.

 

Jag heter Isabell Alison Öhrlund och jag är en tjockis. Men jag är en tjockis som i matbutiken vänder alla streckkoder uppåt, för att underlätta för personen i kassan. Jag är en tjockis som håller upp dörren, även om det tar lite tid för personen som behöver komma igenom, jag är en tjockis som komplimenterar människor jag inte känner, för att jag mår bra av att andra mår bra och jag är en tjockis som älskar människor.

Men jag är också en tjockis med känslor, en tjockis som när jag blir ledsen, inte bara blir ledsen utan nästan inte vill finnas till för att jag rasar så fort att jag knappt hinner med att förstå vad som händer, en tjockis som gråter på nätterna och en tjockis som har ganska svårt att ta sig upp varje gång jag rasar ner.

Jag är en tjockis som kan åstadkomma stordåd, som har två stora egenskrivna och egenregisserade produktioner bakom mig, jag är en tjockis som är världens bästa barnvakt, en tjockis som visserligen är dålig på matte men har högsta betyg i kärlek och en tjockis som vill mina medmänniskor väl.

Frederick Douglass, som var en amerikansk politiker och aktivist för afroamerikaners rättigheter, sägs ha sagt att "Det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna." och som trasig vuxen, kan jag bara hålla med honom.

Det händer ofta att jag ställer mig själv den naiva frågan "Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra?", hur kommer det sig att vi i vad som av många kallas för idealsamhället, Sverige 2014, tar oss rätten att bestämma över andra, vara elaka mot andra, trycka ner andra och känner oss okej med det?

 

En god vän till mig, som för övrigt är en av de absolut finaste människorna jag känner, gick härom dagen in i en skoaffär och fick av butiksbiträdet veta  att han inte kunde köpa de skor han ville ha för att "de är för tjejer", min mor som är Skåning, som också är en av de absolut finaste människorna jag känner fick efter valet höra att eftersom antalet röster på SD var fler i södra Sverige "Kanske vi bör fundera på om det är dax att lämna tillbaka Skåne till Danmark.", vilket bara är fragment av vilka förolämpningar hon som människa med annorlunda dialekt fått höra och se. Vanligtvis är det annars "Nej, det är sant. Skåningar kan inte prata ordentligt!" eller "När tänkte du lära dig prata svenska?"

Min far hade för några år sedan en vän som var otroligt förälskad i en man som var svart, men som inte klarade av att vara tillsammans med honom för att hon ständigt fick höra "Negerhora" och andra rasistiska glåpord efter sig, när hon vistades ute tillsammans med den här mannen.

 

Sluta kalla ett samhälle där vi mobbar, trakasserar, slår och skadar varandra för utopi- och idealsamhälle, sluta mobba, trakassera, slåss och skada varandra. Bygg det bättre samhället! Var en av dem som om tio, tjugo, trettio, fyrtio år kan säga att "jag var en del av det som gjorde oss starkare, gladare och lyckligare!"

Kanske är det en naiv inställning, men jag vill fortsätta tro.

Kanske är det så att vi skulle behöva en revolution eller ett krig, för att verkligen se det vackra och användbara i människors komplex och skavanker?

 

Min mamma lärde mig som liten att "Lyssna på Stampes pappa i 'Bambi', har du inget snällt att säga, så säg ingenting alls."

Jag är ingen ängel, men det ordspråket har tagit mig långt och det gläder mig, att min mamma byggde ett starkt barn - även om det starka barnet blev trasig, på vägen mot vuxen.

 

Jag heter Isabell Alison Öhrlund och jag är en tjockis och jag blir sedd som en tjockis för att jag idag inte uppfyller idealkraven för hur en kvinnokropp ska se ut. Jag är en inte en size zero, jag kommer aldrig att bli en Victorias Secret-modell, jag kommer troligtvis aldrig att väga vad jag "borde" göra, men jag är fullt frisk och i min mening, är det det enda som betyder något.

Jag är inte ens en perfekt tjockis, för tjockisar är oftast inte kärnfriska.

Perfektion är skit. Det är fin tanke, men det finns inget som innebär perfektion och särskilt inte vi människor, då vi på jorden är över sex miljarder, komplett olika sammansättningar av gener, upplevelser, arv och dylikt.

När jag hör reklam på tv som säger "... Den här mascaran ger dig perfektion..." blablabla, så tänker jag bara på en enda sak. En av mina favoritförfattares bästa citat:

 

... Och dagar som denna, när jag är ledsen över att någon har gjort mig illa och ännu ledsnare över att personen som gjort mig illa kanske gör någon annan, med sämre självförtroende och stöttning än jag, ännu mer illa försöker jag bara minnas vad Josephine Hart sa:

 

 

Var vänlig.

Döm inte.

Tänk ett steg längre innan du säger något, även om det kanske är på skämt.

Du kan inte min historia, du vet inte vad jag genomgått.

Om du tycker att jag har en ful tröja, kanske du kan se att jag har vackra ögon istället.

Säg det då och skänk mig ett leende.

 

Kära trettonåriga jag.
Jag vet att du har haft det tufft på sista tiden, eller ja, om vi nu ska vara ärliga, vet jag att du haft det tufft de senaste sju åren. Du har fått dörrar i ansiktet, du har blivit spottad på, du har blivit kallad för hora, tjockis, miffo, fetto, idiot, äckel och andra kreativa negativiteter. Du har fått bandyklubbor i pannan, kängor i kindbenen, tidningar i huvudet och blivit puttad in i väggar. Du har blivit "anklagad" för att vara lesbisk och generellt förnedrad för att du är du.

Hemma har du tröstätit när mamma och pappa inte sett, eller inte varit hemma. Du har vid något tillfälle skurit dig i armen för att andra gör det, men som tur är, kommit fram till att det inte är lösningen. Du har stoppat fingrarna i halsen, för att du läst att så kan man göra för att äta gott men ändå gå ner i vikt. Det gör mig ledsen att det kommer att ta dig ytterligare två år av ont i halsen och lögner gentemot din mamma som hela tiden bryr sig och misstänker detta, för att förstå det. Men det gör mig glad att du kommer att förstå varför det aldrig hjälpte.

Du kommer inom ett år att träffa din första pojkvän, Emil. Han kommer att förändra din syn på många saker, bland annat musik och trots att han kommer att krossa ditt hjärta ganska fort, kommer du att förlåta honom för att han innerst inne är en god människa och inte vill dig ont.

Du kommer inom ett år att ha gjort dig av med det där destruktivt, kolsvarta håret som du färgade i hemlighet och som mamma inte ville prata med dig om på över en vecka. Du kommer inom två år att börja nian där en av dina lärare kommer att tala om för dig att du har blommat ut och att det syns att du börjar må bättre. Tyvärr kommer du också inom två år att träffa din andra pojkvän, ett inte fullt lika hälsosamt förhållande, men du kommer ganska snabbt förstå att du är värd bättre och gå ut ur det. Ibland är du verkligen smartare än du ger dig själv credit för.

I mitten på nian kommer du att må sämre igen, av olika skäl, många saker händer samtidigt och människor omkring dig mår dåligt - men du har i alla fall Jessica, även om det i sig är destruktivt för er att vara vänner vid det tillfället i livet. Hon kommer att stötta dig efter bästa förmåga, men eftersom du också kan vara en envis idiot, kommer det inte alltid att hjälpa. Fel människor kommer att leda dig fel, men som tur är kommer mammas och pappas skyddsnät till undsättning. Deras oro orsakar ännu ett misstag, men som omvandlas till lärdom. 

Du börjar gymnasiet och bättrar dig på så många plan. Du kämpar, du får bättre betyg, du presterar bra - men du har inte många vänner kvar. Du känner dig ensam, börjar må sämre igen, blir ledsen, går hem och gråter, men Pernilla håller upp dig så att du inte tippar helt. Du kommer att ta ett beslut för din egen skull, att byta gymnasium - det är det bästa valet du kommer att göra i ditt liv.

Du tror att det är Rebecka du ska tillbringa din gymnasietid med då ni varit så bra vänner i grundskolan. Du får lära dig att vi ibland växer ifrån varandra och blir istället fort vän med Rasmus. Och Moa och Gry och Niki och Kim och Fred och många andra. Du skriver din första föreställning och tillsammans med Rasmus spelar du din första föreställning. Ditt självförtroende börjar växa och du fortsätter skriva. Du dumpar det där gamla skitmanuset som du skrivit på i ett år och börjar skriva något som är viktigt för dig istället. Vad du inte vet är att det är klart till några veckor efter studenten. Ibland tar saker längre tid än vad man tror.

Under hösten förälskar du dig i Aladdin - han är en fantastisk människa och du kommer att vara hjärtekrossad över att ni bor så långt bort och att det tyvärr inte kommer att hålla. Han kan konsten att få dig att le och ni är fruktansvärt lika på många sätt. Ni kommer att återuppta kontakten sen. Det kommer att vara en bumpig väg, men han är värd att hålla kvar.

Du börjar trean och plötsligt händer verkligen saker, tiderna förändras och människor i din omgivning flyter bort, dyker upp och kanske flyter bort igen.

Livet är märkligt och det har du om någon fått känna på.

Du sätter upp din andra egenskrivna föreställning som blir en succé och som får dig att känna dig stolt över dig själv.

Tyvärr kommer inte Paul att leva när du tar studenten och jag är evigt ledsen över att behöva vara den som berättar det för dig, du har visserligen inte träffat Paul än, men när du gör det kommer du att förstå varför det är sorgligt. Mormor kommer inte heller att leva tills du tar studenten och inte Ingvar och inte Stina.

Ingen i din släkt kommer att komma, förutom Lina, som du lyckligtvis återfått kontakten med. Du har återupptagit kontakten med din morbror under dina konstanta resor till och från Skåne under våren, han kommer inte att vara där, men han vill.

Du kommer att spela i din första långfilm, vilket kanske kompenserar för dina konstiga castings och det där värdelösa SF Bio-statistjobbet. Du kommer att ge människor ändlösa skratt med dina historier och med facit i hand kan jag faktiskt fortfarande säga att du inte läser instruktioner rätt.

Det tar tid att lära gamla hundar sitta.

Under veckorna innan studenten kommer det att vara förjävligt, du kommer att må jättedåligt över framtidskval och känna dig värdelös trots breven från Folkhögskolorna som säger att du är duktig trots att du inte kom in.

Du kommer att stänga in dig ett tag när du kommer till Florida, resa hem ensam för första gången, arrangera hela C-huset på NärCon som du ännu inte besökt för första gången och träffa Nicklas som du vid det här laget tycker mycket om.

Du kommer att stationera dig på flygfältet i Västerås för att lära dig att köra bil där pappa en gång låg i lumpen.

Du kommer att tänka tusen tankar, drömma tusen drömmar, älska tusen andra saker.

Du kommer att ligga på dina stjärnlakan, du kommer att le åt alla kommentarer du fick för ditt mycket viktiga och ytterst välskrivna inlägg om psykisk ohälsa då skådespelaren Robin Williams du gillar så mycket har dött.

Du kommer att inse att du kanske inte älskar dig själv, men har kommit så pass långt att du kan säga "jag mår helt okej", när någon frågar hur du mår. Du kommer att inse att ditt magspöke inte alls är på G lika ofta som förut. Du kommer att inse att du inte hindrar dig själv från att vara dig själv och att du får mer support för att vara du än nedtryck. 

Med facit i hand, vill jag tacka dig för att du kommer att vara den som tar tag i ditt liv. Visserligen med hjälp, men fortfarande du. Med facit i hand vill jag tacka för sex lärorika, viktiga år. Med facit i hand vill jag tacka dig för att du fortfarande lever och drömmer.

Isabell tretton år, saker kommer att bli så mycket bättre än du kan tro. Du kommer att leva ett helt liv på sex år. Du kommer att göra tusen misstag och tusen fantastiska val.

Det här är bara ett axplock av vad som händer i ditt liv, men ett viktigt sådant.

Jag vet inte vad som händer efter Isabell nitton år, då det kapitlet bara har börjat, men jag vet att efter Isabell tretton år, går det bara uppåt.

Tack.

Det blir bättre.

 

Med vänlig hälsning

Isabell Alison Öhrlund, nitton år och sex år klokare