Just nu, är året 2015, i alla fall i nio dagar till och världen är lite uppochner.

Därför har jag några saker jag skulle vilja berätta, trots att ni ännu inte finns.

 

Oavsett om jag får er på naturlig väg eller adopterar er från någon som vid den tidpunkten inte har möjlighet att uppfostra och ta hand om er, kommer jag att fylla era liv med all kärlek som finns och låta er vara de prinsar ni förtjänar att vara. Era liv kommer att fyllas med sagor, Peter Pan, Fruit Loops, musik, teater, film, kalejdoskop, luddiga sockor, pepparkakshus, vardagsdagskalas, möten med olika typer av människor, våfflor, skratt, road trips, hoppande i sängar, lärdomar, äventyr, kramar och oändliga mängder kärlek. 

 

Jag har gått i skolan i sammanlagt tretton år, innan jag började på Folkhögskolan där jag nu går. Sammanlagt har jag avlagt de tretton åren på sju (Detta ännu ett bevis för vilket sjukt samhälle vi lever i, då vi inte kan skydda de i skolorna mot mobbing och trakasserier, utan att det är de som tvingas att flytta) olika skolor. 

Under de tretton åren, har jag haft ungefär tio lektioner i etik - där vi aldrig tog upp hur vi skulle behandla vår omgivning, utan bara pratade om att man inte får vara dum mot folk i klassen. 

I åttan, hade vi sexualkunskap under vad jag minns som en termin - inte en enda gång, pratade vi om respekt gentemot de vi har sex med eller gör sexuella anspelningar mot. Det ligger självklart en respekt i att vara skyddad och se till att den andra personen inte hamnar i en situation som den inte vill hamna i, men vi pratade aldrig om möjligheten att en person kanske inte vill ha sex alls.

Naturligtvis ska mycket av det ansvaret ligga på föräldrar och familj, men då alla inte får den typen av värderingar från sin omgivning, tycker jag att det känns sjukt att skolan inte är ännu tydligare med detta.

 

Vi lever nu, i ett samhälle där en femtonårig flicka för två år sedan anmälde sex pojkar för gruppvåldtäkt, då de under en fest turats om att slita av hennes kläder och ha sex med henne mot hennes vilja i ett låst rum, som friades och som det nu, två år senare pratas om att ta upp fallet igen i hopp om fällande dom. Tyvärr ser det heller inte särskilt trovärdigt ut att det kommer att ske. 

Vi lever nu i ett samhälle som inte anser det bevis nog att se på dokumentationen av mina skador, samt prata med läkarna från de tolv dagar då jag befann mig på sjukhus efter att jag blivit våldtagen, för fällande dom. Han får gå fri och fortsätta skada andra.

Vi lever i ett samhälle där en kvinna blir sexuellt trakasserad av en man, varpå hon försvarar sig genom en örfil och åker dit för misshandel.

 

Vi lever i ett samhälle där en kvinna har större risk att bli kallad för hora eller höra att hon är billig, slampig eller "ber om det" än att hon får höra att hon är vacker. Vi lever i ett samhälle där en kvinna får lära sig redan som barn att inte gå hem ensam på kvällen eller att alltid ha någon form av vapen i väskan. 

 

Det jag vill säga med det här, är att jag kommer att låta er testa allt som inte skadar er och andra, för att låta er utforska vem ni är och vill vara i livet.

Det är okej om ni i själva verket inte är prinsar, utan är prinsessor, både och eller inget av det. Det är okej om ni förälskar er i andra prinsar, prinsessor, eller flera personer åt gången eller ingen alls. Det är okej om ni vill färga håret blått ena veckan för att nästa vecka raka av det eller testa något nytt.

Jag kommer bara att begära en enda sak tillbaka och det är att ni respekterar de medmänniskor ni har omkring er, oavsett hur världen ser ut när du växer upp, vilket jag inte vet.
Jag kommer att begära att ni fortsätter i kampen mot jämställdhet, för att vi ännu inte vet hur det kommer att se ut då, men att vi vet hur långsamt den processen går nu.

 

Jag växer upp med en generation som är betydligt mer accepterande och full av kärlek än den förra, då vi kämpar för mångfald, jämställda rättigheter, HBTQ+-acceptans, feminism, fred och kärlek, plus mycket mycket mer - men tyvärr växer jag också upp med en generation som fått tillgång till högkvalitativa verktyg såsom internet, sms och andra sociala medier där det är mycket lättare att bedriva hat och negativa kampanjer.

Ingenting är svart och vitt och det kommer er generation garanterat inte heller att vara - men det finns inga ursäkter för att bara titta på.

Det här klyschiga "ingen kan göra allt, men alla kan göra något" är inte klyschigt utan anledning.

Oavsett vem, vad och hur ni vill vara, kommer ni att vara mina, vilket automatiskt kommer innebära att jag präntar in all above, varenda dag på något sätt. Jag kommer att läsa sagor om barn med samkönade föräldrar, jag kommer att klä era rum i regnbågens färger och varje sommar ta med er på Pride, likt mina egna föräldrar gjorde med mig. 

 

Jag hoppas innerligt, att det samhälle och den generation ni föds in i, kommer att vara en mer miljövänlig, kärleksfull, krigslös och accepterande värld - och oavsett om det är så, är det här brevet viktigt.

 

 

 

Tills dess, hoppas att era själar ligger och svävar på en plats där det är mjukt och vackert julpyntat.
God jul och hopp om ett vackrare nästa år, mina gossar,

Mamma

De flesta är kanske inte bekanta med begreppet runaways.

Men har du någon gång hört Katy Perry's The one who got away och/eller sett videon, kanske du har greppat lite vad det handlar om.

 

Jag har ju inte bloggat på ett tag. Jag har varit så upptagen med att skriva manus, filma, dricka te med fantastiska människor, skriva poesi, gömma stjärnor och fundera över livet. Förlåt, jag vet att ni väntar, jag ser det i statistiken. Tack för att ni fortfarande väntar.

 

Han hette Mikael, Micke. Det är två år sedan nu och jag pratar inte om honom så ofta annars, men under de senaste månaderna, sedan jag flyttade och hamnade i en helt ny umgängeskrets och därmed började förändras själv - har jag rannsakat mig själv ganska mycket. Därför har Micke kommit på tal en del, då jag insett att han inte bara var en av alla människor som passerat genom mitt liv, utan även en runaway. Min runaway.

 

Den stora kärleken, kort, han försvann lika fort som han kom. Läser man på om relationer mellan Jungfruar och Vädurar, finns det två alternativ - antingen stannar Jungfrun livet ut eller så försvinner den efter att ha lärt Väduren något viktigt. Jag trodde på första alternativet, det blev det andra.

 

Han klättrade försiktigt in i mitt liv under en period då jag var mycket ledsen och inte trodde på mig själv. Vi lärde känna varandra digitalt, via något forum där det mest hängde idioter, men där han stod ut. Vi bestämde oss för att inte ses förrän vi styrt upp de delar av våra liv som vi ville styra upp innan vi inledde något som annars kunde ha blivit kaos. 

Vi bestämde första december det året för att det var första året på mycket länge som första december inföll på samma dag som första advent.

Det blev dock tidigare. Vi skrev varje dag - men inte på det där sättet som jag annars hade gjort då och kanske ibland gör idag. Det var inte åttatusen sms och fyrahundra snapchats. Det var långa, meningsfulla meddelanden occh sedan mycket eftertanke. 

Men så en dag kom det - "Jag och mina vänner ska på komediklubb på söder ikväll, det vore fint om du var där" och jag bröt vårt löfte om första december, första advent som första mötesdag.

Istället mötte jag den första riktiga gentlemannen i mitt liv. Jag hade på mig de där fina haremsbyxorna med elefanterna som vi pratat så mycket om, de som hade kommit med posten samma dag. Mitt röda hår var lockigt och vi skrattade åt precis samma saker, på precis samma ställen, drack päroncider och på centralen var han på väg att missa tåget för att han dröjde kvar vid den där kyssen på kinden, precis under mitt högra öga. Den sitter kvar ibland.

 

 

Det var en period då jag var nästintill facistisk när det kom till närvaro och hårt arbete i skolan, trots detta sa jag tog jag ledigt måndagen efter första advent så att vi kunde ligga i pyjamasar, se på Polarexpressen och äta pepparkaksfil. Den ultimata poesin.

 

Jag kan inte säga exakt vad det var som gjorde att han förändrade min syn på mig och min omgivning, men då Micke var så lugn i sig själv och dessutom såg omvärlden på ett så accepterat och kärleksfullt sätt, gjorde han större intryck på mig än vad många andra gjort i mitt liv.

 

Dock är ju vissa sagor för bra för att vara sanna och likaså denna. Prinsen försvann lika fort som han kom.

Med förklaringen "Du är en sån där flicka jag kommer att ångra om fem år att jag inte älskade. Men du vet vad du vill, du är säker och du förtjänar att bli älskad nu med allt vad det innebär och allt det kan jag inte ge dig nu."

Sedan försvann han och kom inte tillbaka. Ett tag höll jag koll, men sedan försvann han från sociala medier också.

 

I år har det gått två år sedan han försvann och jag har som sagt inte pratat om det så mycket. Det har kommit andra kärlekar och förälskelser efter honom och det kommer garanterat komma fler - men ibland undrar jag var han är nu. Hur han har det, vad han gör och om han någonsin slänger en tanke tillbaka på mig.

 

Jag känner nästan att det är det allra finaste med människor, när de klättrar in genom ett fönster vi kanske glömde stänga, lämnar delar av sitt hjärta innanför dörren och sedan smyger ut när vi minst anar det.

Oftast lämnar det smärta med sig, men så småningom mest tacksamhet.

 

Jag vet med mig att jag också varit och mycket väl kan bli en runaway igen. Just därför har jag en större förståelse för konceptet och vad det innebär, trots den emotionella biten som ofta ställer till när man tänker lite för mycket.

 

 

Fallet har lagts ner. Ska jag vara ärlig, så minns jag inte vilket datum det var - för jag har slutat orka hålla koll på när skit händer. Åklagaren beslutade, precis som förra gången fallet lades ner att "Vidare utredning kan inte påverka fallets utgång." och därmed vandrar han vidare och så även jag, om än mer kantstött än innan. 

Mitt liv går inte under, men jag är arg, besviken och ledsen. Inte länge, för det tillåter jag inte - jag kanaliserar min ilska och omvandlar den till kreativitet.

 

Vi ska ha dokumentärfilm som nästa projekt på filmutbildningen och jag har beslutat mig för att göra en dokumentär om min vän Mats och hans fru Lotta, som båda är fantastiska konstnärer och jordnära, fina människor - ett positivt och glädjefyllt projekt.

Men, sen föddes en idé till, när mitt juridiska ombud ringde den där förmiddagen för några veckor sedan och berättade att det nu är slut. Att det i juridisk mening inte längre finns något som jag kan göra. Att allt som går att göra har gjorts.

 

Jag beslutade mig för att göra en dokumentärfilm till. Det är ännu inte säkert om den kommer att redovisas, eller om den kommer att klippas inom snar framtid - men som någon form av terapi och för att ännu en gång försätta mig i en situation där jag utmanar de farhågor och/eller rädslor som uppstått under de senaste månaderna.

 

I tisdags beväpnade jag mig med en kamera och ett stycke pappa, bara för att vara säker på att inte hamna i en alltför hotfull situation och begav mig ut till Märsta för första gången sedan jag senast var där med polis och spermahund i maj.

Vi stannade vid stationen, där jag såg honom för sista gången. Jag stod på den plats där han rättfärdigade våldtäkten med att allt var okej för att han såg mig som ett troféligg och att han ju "velat ligga med mig så jävla länge."

Jag gick från den platsen mot övergångsstället och såg upp mot höjden där jag visste att skjulet gömde sig bakom träden. På en reklamskylt bredvid vägen stod en text som reklam för IKEA - "Vilken lattjo dag!" och jag skakade på huvudet åt ironin i två sekunder innan allvaret bet mig i ansiktet på nytt. Med pappa tre steg bakom och med glidecam i högsta hugg, gick jag samma väg som han i mars ledde mig på.

Då var marken täckt i frost och lera, nu i vackra, röda och gula löv.

Det kändes lätt att fokusera på själva filmandet, snarare än hur det kändes, fram till att vi nådde skjulet. Pappa sa något, frågade något om platsen. Jag kunde inte sluta tänka på att det där ju inte alls var ett skjul, utan stort som ett hus. Hade jag förminskat det i mina tankar eller hade jag bara känt mig så fruktansvärt liten?

I stunden försökte jag bena ut huruvida jag fortfarande kände mig liten eller om jag faktiskt kände mig stark. Jag tror inte att jag nådde någon slutsats, för hela situationen var så absurd.

 

Jag stannade på den plats där han slet tag i min vänsterarm och skadade mig på ett sätt som fortfarande påverkar mig. Jag tog ett klumpigt steg åt vänster och lutade ryggen mot den vägg där han tryckte upp mig. Jag snurrade ett varv på samma sätt som när han slet ut mig på grusplanen bakom skjulet och la handen mot väggen där han slog mitt huvud mot träet.

 

Det gick inte att sluta tänka på hur stort det var. Skjulet. Inte ett skjul på riktigt? Eller hur man nu bedömer vad ett skjul egentligen är.

Vi stannade inte länge. Jag varken ville eller behövde det.
Det är inte där bearbetandet ligger. Kanske en del, kanske var det en del i den läkningsprocess jag jobbar med hela tiden, men jag kände ändå inget behov av att stanna efter att jag filmat det material jag behövde.

Jag har kommit så långt och har en bra bit kvar.

Men jag tog mig dit. Jag stod där. Det kom inga påtvingade flashbacks, för jag tillät mig minnas för att sedan tränga bort det. Det var okej. 

Jag ville inte dö, när vi åkte därifrån. Jag ville inte göra mig eller någon annan illa. 

På något märkligt vis, kände jag hopp - kanske för att jag klarade av att vara där och för att det gav mig känslan av att han ändå inte vunnit. Att allt växer och att löven faller.

 

För snart sex månader sedan blev jag våldtagen bakom ett skitigt skjul av någon jag trodde var min vän. Vi hade då haft kontakt i strax över två år, men bara träffats en gång tidigare.

Under sommaren 2014 hade vi en väldigt flörtig och mysig jargong gentemot varandra och disktuterade sex ur olika vinklar. Vi var då båda singlar, men strax därpå träffade jag en kille som jag blev tillsammans med och kontakten från min sida bleknade lite. Vi var fortfarande vänner, men han anspelade mycket på sex fortfarande, varpå jag förklarade att det inte var den typen av kontakt jag ville ha med honom.

Jag har aldrig stuckit under stol med att det tidigare funnits en både vänskaplig och flörtig kontakt med anspelningar på sex, däremot har det aldrig funnits någon bestämmelse och inga samtycken till att något sådant faktiskt skulle ske.

 

Den där kvällen i mars slutade som den gjorde för att jag värnade om vår vänskap efter att ha haft sur och kort ton gentemot honom när han tjatat om att vi skulle träffas och för att jag aldrig kunde tro att han skulle göra något mot min vilja. Det hade inte funnits några sådana anspelningar tidigare.

 

I maj gick jag ut offentligt och berättade vad som hade hänt efter att ha anmält det hos polisen. Jag hade då befunnit mig på SÖS våldtäktsklinik under tolv utspridda dagar, legat hemma i både smärtor och ångest vissa dagar, varpå jag missade jobb, intäkter, födelsedagar och så vidare. 

Då skrev min pappa, Dag Öhrlund, som ja, är en offentlig person, men i det här fallet pappa - en serie inlägg riktad åt min gärningsman. 

Då pappa tidigare skrivit för Flashback Magazine och varit en aktiv profil där för ett antal år sedan, vaknade Flashbackmaffian, satte sig in i fallet och började gräva och döma ut mig och min pappa.

 

Bara för att få in det, kan jag ju säga till alla, inklusive nicken "ChampagneSosse" och "glyskolja" att genomgå en våldtäktsundersökning är något av det mest förnedrande jag gjort i mitt liv och jag misstänker att många, många människor kan intyga precis samma sak. De var otroligt snälla mot mig på AVK, men att stå avklädd inför någon och låta de gräva i hårbotten, skrapa under naglarna, mäta dina skador och blåmärken, ta i din kropp och fota allt ger en fruktansvärt utelämnande känsla. När de dessutom gör smärtsamma genitala undersökningar och du ligger och gråter i ett sterilt rum på SÖS, känns inte livet så jävla attraktivt längre.

 

Tidigare nämnda nick "ChampagneSosse" som i nuläget är avstängd från Flashback skriver:

 

Jag tänker i det här inlägget bortse från att majoriteten av det många av er skriver har för avsikt att ytterligare skuldbelägga och skada en ung kvinna som utsatts för något så fruktansvärt att det förändrat livet för både henne och folk i hennes omgivning. Men det du skriver här, indikerar alltså att det inte ens kan ha skett någon polisanmälan då min gärningsman uppenbarligen bara existerar i min pappas huvud?

Jag utgår ändå ifrån att ni som hänger i den här tråden är ett par år äldre än mig och är det så när det gäller dig, så skäms jag över din generation som måste ha dig ibland dem. 

Jag tänker inte gå på och skriva någon lång harang om hur väl min pappa har uppfostrat mig, men att kalla mig för slyna och indikera att jag förtjänar mitt öde, är så fruktansvärt jävla lågt.

 

Nicket "gluyskolja" har skrivit ett antal långa inlägg baserat på så kallad "fakta" han "erhållit", vilket jag endast kan utgå ifrån är skit, då den fakta han beskriver är precis samma saker som jag skrivit i tidigare inlägg och som hen möjligtvis kan ha fått av min gärningsman. Oavsett vad, så finns det inga belägg för att hens så kallad fakta som bland annat säger att "P.S När de gick tillbaka till tåget fanns inga tråkigheter." 

Vet du vad, anonyma människa på internet som tar dig rätten att döma mig och innerligt kämpar för att förnedra mig och min pappa? 
Du har helt rätt, för i min mening är tråkigheter tårar, skrik, bråk eller konflikt - men jag var apatisk, borta, förstörd. Jag kunde knappt prata. 
Men jag kan tala om att innan promenaden tillbaka till tåget, fanns alla tråkigheter i mitt stretande och mina nej, vilket du för övrigt vet absolut noll om, då du inte var där.

När jag kommit hem fanns alla tråkigheter då jag kämpade som en idiot för att bli av med den vidriga, svarta känslan av smuts och äckel, vilket du inte heller vet ett skit om - för att du inte var där.

Även nu, finns många tråkigheter, när jag behöver sitta och se så kallade människor som du, göra dig lustig över min smärta och vad som hänt mig för att eventuellt försvara din kompis.

Väx upp, för helvete.

 

Det har aldrig funnits någon kärlek eller några pojkvänsförväntningar mot gärningsmannen. Inget samtycke har skett vid den aktuella händelse då han beslutade sig för att ha sex med mig mot min vilja och hålla fast mig, bita mig och slå mitt huvud i väggen.

 

Hela mitt liv är förändrat och ingen känsla är som förut. Jag fick panik och var nära att slå någon i ansiktet i helgen då de tog tag i min vänsterarm och jag fick en ångestflashback. Det händer varje gång någon gör så och jag är inte är beredd. Jag skiftar mellan att äta mina antidepressiva och vara lam och må skit och att inte göra det och istället vara paranoid, på helspänn och instabil.

 

I juni dog Flashbacktråden efter att pappa inte skrev något mer i ärendet specifikt riktat åt gärningsmannen. Strax därefter och även efter att åklagaren valt att lägga ner fallet, skrev gärningsmannen ett långt meddelande där han sökte sympati och talade om för mig att jag borde skrivit till hans flickvän istället för till polisen. Han skrev och berättade hur dåligt han mådde, men samtidigt att han börjat gå i terapi för sexmissbruk för att han "insett att det här är karma". 

Tala gärna om för mig hur det går ihop. Att han påpekar sin oskuld i det hela och sedan erkänner att han sökt hjälp för det han anklagats för.

I söndags skrev pappa ett svar och publicerade de delar av gärningsmannens brev som inte var direkta lögner, då vaknade Flashbacktråden och plötsligt blev jag internets slyna som förtjänat mitt öde och som med en sådan pappa inte kunde ha hamnat i en annan situation i slutändan.

De sitter och spekulerar i var jag bor, vad som egentligen har hänt, huruvida jag sitter och ber min pappa spy galla och få andra anhängare att hota gärningsmannen.

Svaret är nej. Jag ber inte min pappa skriva, det gör han själv - med min tillåtelse - men själv. Vart jag numera bor är fullkomligt offentligt, inte minst för att jag skrivit här om min nya utbildning - så oavsett vad ni ska ha min nya adress till, så tänker jag inte börja dölja var jag bor, för jag försöker och kämpar varje dag med att bli en normal människa igen.

Vad som hänt finns det bara två som vet, jag och han. Att han sedan i efterhand inte kan stå för att just det hänt, är tragiskt, fruktansvärt, för mig otroligt ilskeladdat - men det är vi som vet. Inte ni internetgangsters som tror er ha alla fakta.

 

Jag är inte ute efter att måla upp mig själv som offer, men när ni är så urbota jävla intelligensbefriade att ni påstår att jag hittat på en gärningsman och att jag sitter och uppmanar min pappa som offentlig person att sprida det här till alla hans följare och deras vänner och deras vänner och deras vänner för att han "inte ville bli min pojkvän", så får det för helvete vara nog.

 

Att kalla er människor är en skam i sig, utöver de få som sitter och debatterar ur ett rättsligt, men mänskligt perspektiv. Att tro att ni är vuxna människor, är skrattretande och tyvärr tror jag inte ens att det är någon idé att ställa frågan kring varför ni sitter och lägger er fria tid på att debattera kring huruvida han har förstört mig mot min vilja eller inte, för jag tror inte ens att ni är kapabla till att förstå själva.

 

Jag vet vilken respons jag kommer att få. Det kommer att komma "Bry dig inte om dem, de känner inte dig" och det kommer att komma "Du är så stark" och sanningen är att ja, fy fan vad stark jag är, som trots hans skit, trots misstro och trots er skit och era lögner fortsätter att gå i rätt riktning och kämpar med och utan mediciner och hjälp från fantastiska vänner, men fy fan vad ni kämpar för att sura ner just det.

Och det kommer att sägas "Men läs inte det där", vilket också är jävligt lätt att säga till någon som blir baktalad och utelämnad för jag vet inte vilken gång i ordningen.

 

Sluta blanda er i skit som ni över huvud taget inte vet tillräckligt om för att gräva i.

Och för helvete, skaffa er ett liv.

 

 

Plötsligt försvinner all tid. All tid går åt att göra det jag älskar - nästan dygnet runt.
Jag skapar, skapar och skapar mer och allt tillsammans med andra likasinnade som skapar och skapar.

Snart har det gått tre veckor sedan jag packade bilen och lämnade Stockholm bakom mig och aldrig tidigare har jag gjort ett val som känns så rätt på så kort tid.

Så förlåt för att bloggen blir lidande. Jag ser att ni är inne och väntar.

 

Första dagarna var jag livrädd. Det märktes fort att många hade åttatusengångermererfarenhetänjag, hjälp. Alltefter att jag förstod mer och mer, började det bli roligt och jag insåg plötsligt att Stockholm inte ens lät som hemma i mina öron när jag sa det. Jag bor här nu, jobbar här nu, lever här nu. 

Sömn är fortfarande en bristvara, men jag jobbar på det och det jämnar ut sig i längden.

 

Förra veckan på tisdagen började vi med att filma korta filmer i små grupper, mest för att testa utrustningen, vilket för att uttrycka mig milt - inte blev superbra. Men vi fick oss en hel del skratt.

På torsdagen slogs vi ihop med filmtvåorna och delades upp i grupper om sex, varpå vi 08.30 mottog instruktioner om hur uppgiften skulle gå till. Därefter hade vi tjugofyra timmar på oss att komma på idé, skriva manus, samla rekvisita, filma, klippa och redigera. Filmen redovisades 08.30 dagen därpå och tog 19,5 timmar att färdigställa. 
För er som inte redan sett den finns "The Parmesanos", nu på YouTube --> https://www.youtube.com/watch?v=UoCoKu2PM3E

Filmen vann i alla kategorier. (Vi visste inte att det var en tävling, men det blev vi varse om precis innan redovisningen. Alla andra deltagare fick rösta på varandras filmer och vi vann både Bästa manus, Bästa Foto och Bästa film.)

 

Nu i veckan har gått igenom mycket ellära och teknik kring både ljud- och ljussättning, stativ, kameror och inställningar. Det är superkul, mycket att hålla koll på, men superkul. 
Vi jobbar också för fullt med att färdigställa minutfilmsidéer då minutfilmerna har deadline nästnästa vecka. Själv har jag ett antal olika idéer som jag velar emellan. På måndag har vi pitch inför ett större projekt som vi eventuellt ska jobba med både med filmtvåorna och även med inblandade skåd-elever. Har en intressant idé baserad på gamla folkmyter som det ska bli intressant att höra reaktioner på. 

 

I tisdags kom också mina efterlängtade vingar från The Moon Cult i North Carolina <3
Har beställt fler då jag har en filmidé på g med dessa inblandade. Det var ju också passande rea, så att jag kunde få både blåa och lila till samma pris som ett par.

 

Igår hittade jag också en liten prins utanför filmhuset, vilket gjorde mig mer glad än de flesta skulle bli.

 

Imorgon blir det kort dag och sen får vi se vad helgen bjuder på för överraskningar. Tänkte stanna hemma i helgen då jag var i Hulta med fint NärConfolk för att gå på Gekås förra helgen.

 

Vi långfilmsinvigde också biografen i filmhuset med Interstellar, vilket var en helt fantastisk upplevelse både ljud- och bildmässigt. Borde skriva en recension. Kanske gör det. Snart typ. 
Var lite rymdinspirerat klädd för detta ändamål!

 

 Uppdaterar mer snart, jag lovar. 

Puss på er som fortfarande supportar, läser och checkar in <3

 

 

Då jag nu äntligen fått ordning på mitt rum, (Titta inte in i mina garderober.) tänkte jag bara visa hur fint det har blivit. Naturligtvis är det finast på natten då allt lyser blått, även utåt.
Därför har det nu fått namnet "Blå rummet" då mitt fönster skiljer sig från alla andra på elevhemmet.
Så, här bor jag. Det är litet, men charmigt och fint. Jag har också en pytteliten hall där Gabbe står och ett mycket litet badrum. Vilket ingen annan verkar ha på Ekhem. #Livet

Nog för att det krävdes tre bilar att få ner galenskaperna, men nu känns det värt det.
Tillbringade också den korta lediga tiden vi hade i eftermiddags mellan lektionerna och samkvämet med resten av skolan åt att sätta upp mina stjärnor i taket. Så nu är allt okej. Ett nytt sagoslott har byggts och allt är fint.

Efter att ha landat i Filmmetropolen Halland, kan jag konstatera att livet plötsligt känns en liten aning lättare. Lantluft i lungorna, solsken, musik, glädje, förväntan och vänlighet.

Nu har jag också börjat få ordning på mitt nya rum, som för övrigt krävde tre (!!!) bilar för att fylla med Bella-magi. Alla andra kom typ i en liten bil med tre flyttkartonger och en påse. 
Jag kom med tre bilar fulla med speglar, ljusslingor, tetrislampor, Fruit Loops, mjuka vänner och kärlek. Tror inte att någon är förvånad, men ska erkänna att det kändes humoristiskt genant.

Kommer att posta fler bilder sen, då det fortfarande är lite flyttstök. ("Galgar är bra att ha, för de finns liksom inte på skolan när du kommer till den, BELLA.")

 

 

Nu har jag äntligen landat i att NärCon är över och kan därför posta det inlägg jag började skriva redan i måndags.

 

Jag visste att saker skulle bli annorlunda i år. Tyvärr var det en smärtsam medvetenhet och trots att jag kämpade emot det faktumet så hårt att jag höll på att bryta ihop bara av försöken att vara mitt gamla jag, blev jag ständigt påmind om att det som vissa dagar känns som en evighet sedan och andra dagar som om bara timmar gått, fortsätter att förändra min syn och känsla kring de mest viktiga saker.

 

NärCon 2015, blev ett fantastiskt event på många, många sätt. Tillsammans med mina otroligt begåvade vänner, teammedlemmar, kommitéeare, med-OA's och så vidare - drog vi ihop ett event för över 8000 (!) personer.

Vi sände Nordic Cosplay Championships i både SVT och finsk tv. Vi hade några av världens bästa cosplayare på plats och främst av allt - vi körde järnet, dygnet runt, för er!

Trots underbemanning, trots planeringsras, trots missöden, olyckor och annan skit - lyckades vi ännu ett år med att sprida glädje över hela Linköping och in i människors hjärtan.

 

 

De kunde inte ha kommit i bättre tid.
De senaste två dygnen har varit en ren jävla kamp mot mina onda tankar. 

Innerligt önskar jag, att tårar kunde komma och att jag genom det kunde känna mig lättare. Men nätterna som jag älskar så innerligt är värst. Vissa dagar kommer jag på mig själv med att bara stirra framför mig.

Det känns som om en krona av törne fastnat i min panna och som om dess gift sprider sig rakt in i mina vackra tankar och tar över. 

Helst vill jag bjuda de onda tankarna på te och förklara hur mycket jag vill gråta över att de finns där. Jag är så van vid att älska livet villkorslöst och när jag då inte känner att jag har förmågan att göra det, blir allt flera tusen gånger sorgligare. 

Glad musik gör det inte bättre, inte heller mina AppleRockstars, Fruit Loops eller lyckligt mönstrade plåster. Inte ens Mr, Karró - min glada, uppstoppade morot - botar mardrömmarna om nätterna trots att jag kramar honom hårt.

 

Jag är så glad för sommaren, glad för att Amalia finns i mitt liv och ringer upp bara för att säga att vi nog har en del att prata om och får mig att både skratta och le, glad för att det om en vecka är festival och glad för att jag snart ska flytta. Glad över att ha världens bästa familj som förstår mig och respekterar att jag inte orkar allt.

 

Men just nu äts allt det upp och jag hoppas att det snart ska gå över.
Förlåt för att det här inlägget inte handlar om Disney Hollywood Studios och Universal Studios-besöket, fullt av färgglada bilder och beskrivningar. Det inlägget kommer också, men det får nog dröja ett tag då det verkar som om spökena vill stanna ett tag till.

 

Tack för era fina kommentarer, vackra ord och uppmuntranden både här på bloggen och på mina bilder. 

Det lyfter mig nästan mer än vad vingarna gör.

Kärlek. 

♥

 

Tja, eller hej, eller vad som nu passar. I och med att du inte vet vem jag är än - eller jag vem du är, för den delen - vet jag inte vad vi har för jargong och därmed inte hur vi hälsar.

 

Då jag är så fruktansvärt jävla kär i kärleken och blir helt glittrig och glad i kroppen bara av att se kärlek mellan och hos andra, har jag länge funderat på att skriva det här brevet.

 

Du vet nog inte vem jag är än och jag vet definitivt inte vem du är, men you're in for a package deal. En package deal som innehåller massor av magi, spontana äventyr, kärlek så att du kanske känner dig lite kvävd, överraskningar, musikalisk oändlighet, ups'n'downs, filmreferenser, skratt, barfotafötter, skrik, försoningar, sömnlösa nätter, picnicar, sovmorgnar, breakfast-for-dinners, nattliga samtal, poesi, flingor i regnbågens färger, Disney, fredagsmys fast hela veckan, skriksjungande i bilen, roadtrips, pyjamasmys, burkar med aliens, varm choklad, såpbubblor, halspussar och kärleksförklaringar. 

 

Jag förväntar mig naturligtvis inte att du ska hitta det här brevet nu och inse att "Oj, wow, henne ska jag nog leta upp och göra till min.", men bli inte förvånad om jag hänvisar till det här brevet om det är på väg att bli verklighet för att verkligen låta dig förstå vad du ger dig in på.

 

Jag är optimist och vandrar alltid framåt. Det händer någon gång då och då att jag ser mig om över axeln för att se vad jag lärt mig av alla missöden, misstag och aktiva val. Men när jag väl vrider huvudet och åter har ögonen på vägen, ler jag. Nästan alltid. Oftast sjunger jag också. 

 

Jag är envis, tjuraktig men sällan långsint. Jag älskar människor även när de gör mig illa och ser allt i livet som en lärdom. Jag dricker chai-te och choklad, hatar kaffe, men älskar doften. Det finns något jag älskar i allt som jag hatar. Jag vill inte säga att jag är damaged goods, men jag är nog lite härdad och kantstött.

Mitt självförtroende är inte det bästa, men som med allt annat jag inte är nöjd med - jobbar jag på det.

 

Du kommer med största sannolikhet sucka, skratta både med och åt mig och ibland bli så trött på att jag är så jävla oorganiserad med saker som för andra är skitviktiga och på min eviga jakt efter frihet - men du kommer att ha fruktansvärt kul. Det kan jag på något vis garantera då Cirkus Isabell levererar föreställningar i världsklass dygnet runt.

 

Jag kommer inte att ge mig förrän du sett Big Fish, Arthur och The Grand Budapest Hotel, inte heller förrän du hört Katy Perry, Lars Winnerbäcks och Snow Patrols musik. Tillsammans med dig kommer jag att vilja se världen och jag hoppas på att du vill vara med på det och med på att kryssa allt fler rutor av min Bucket List.

Jag är en drömmare och en äventyrare och vet med min logiska hjärnhalva att du nödvändigtvis inte kommer att vara det när vi ses. Men var beredd på att bli en, om du ger dig in i det här.

 

Efter allt som hänt de senaste månaderna, vilket du heller inte vet om än, börjar jag se ljuset igen - vilket gör att jag ler mot kärleken på nytt. Du är välkommen in, om du vågar.

 

Så här avslutar jag mitt brev till dig, vem du nu än är.

Det kan komma fler. För jag tar liksom aldrig slut. 

 

Kram på dig. 
Jag hoppas vi ses snart.

 

Din,

Bella

Året var 2005 och jag var tio år gammal. Jag bar blå skjorta, gul scarf med läderstopp. Några märken på bröstkorgen och några på armen. Stolt i min scoutskjorta storlek 164. Kaxig i mina Levis'Jeans som jag stoppat skjortan innanför kanten i. Axellångt hår och skitful raklugg efter ännu ett av mammas frisörexperiment.

I tre veckor hade jag tjatat och tjatat på mamma och pappa om att få åka på den stora hajken i maj och i tre veckor hade pappa försökt förklara för mig att "gumman, vi är esteter, inte campare. Vi hör inte hemma i skogen." vilket naturligtvis gjorde att jag ville åka ännu mer.
Till slut sa han okej, men att jag inte skulle ringa honom när det började regna och var iskallt där ute i skogen.

Så kom hajkhelgen, det var fint väder - solen sken och fåglarna kvittrade - you know the drill.
I bakluckan låg den fina Svampbobsovsäcken och en väska med någon tjocktröja, tandborste och pyjamas. Vi hade goda odds.

Om jag inte minns fel, var hajken ute i någon skog i Vallentuna och enligt mitt tioåriga minne tog det flera timmar att köra ut till den här campingplatsen där jag skulle tälta - vilket jag idag med mer realistiska tidsperspektiv skulle gissa på, tog någon halvtimme.
Vi kom i alla fall fram till en fin campingplats mitt ute i skogen där de andra scouterna och ett antal ledare från Sollentuna norra scoutkår (med sin huvudstuga i Häggvik) spelade brännboll i solskenet.
Alltså den idylliska bilden mitt naiva, tioåriga jag föreställt mig.

Snabbt hoppade jag ur bilen, sa hejdå till pappa och sprang iväg till mina kompisar. Därefter avlägsnade sig majoriteten av föräldrarna och sakta, men säkert också solskenet.
Plötsligt färgades himlen mörkt grå, det började ösregna, ömsom hagla och dimman som sedan spred sig över skogen kan ha varit det värsta jag sett. (Alltså... Då, som tioåring.)
Temperaturen sjönk fort till fyra grader och vi kastade oss in i våra halvuppsatta tält där golvet inte satt fast i tältväggarna. Det kändes som en naturkatastrof och som om vi skulle dö.

När de väl fick upp middag i ladan (som vi av någon anledning inte KUNDE sova i) fick vi springa på våra snabba barnsben genom haglet och ösregnet för att äta fort och sedan springa tillbaka. Vi tog på oss alla kläder vi hade, kröp ner i våra sovsäckar (varav min naturligtvis inte var avsedd för utomhusbruk och därför var sämst.) och frös likförbannat mer än någonsin förr. De där chipsen och chokladen som vi skulle mysa med blev inget av, då vi bara låg och frös.

Mina vänner somnade ganska snart och efter ett besök på dasset (även där med språng genom regnet) med en skylt där det stod "Kissa här, bajsa i skogen"(!!!) började jag känna mig ganska ensam, hjälplös och liten.
Efter att ha legat och frusit ytterligare någon timme i tältet, plockade jag upp den där fula, silvriga Sony Ericssontelefonen och slog numret hem.
"Hej gumman!" sa mamma och aldrig hade det känts så härligt att höra hennes röst.
"Mamma, jag vill hem."
"Jag misstänkte det. Jag och My (min kompis mamma) har suttit och väntat hela kvällen, vi kommer om fyrtio minuter."

Och där tog min första hajk slut. Hajken som också blev min sista hajk och slutet på scouterna då jag insåg där och då, att jag mycket riktigt inte var någon campingmänniska.

Sen den helgen har jag tältat en gång till i mitt liv. På asfalterad gång utanför Cirkus i Stockholm, i kön till Idol med mitt lilla cirkustält från IKEA på fyra kvadratmeter (RUNT), där jag var tvungen att ligga i fosterställning för att få plats.

(Läs detta med Morgan Freemans röst)
"That hike left a lot of traces in me, that followed me for the rest of my life... Well, til' now then."

Så idag, mer än tio år senare. när familjen besökte BassPro, en outdoor living-butik här i Florida stod jag länge och beundrade synen av det jag länge funderat på att försöka med igen - ett tält.
En blandning av ljusblått och mörkblått, till någorlunda billigt pris, lätt att bära och skulle kunna få plats med min uppblåsbara luftmadrass - för lite jävla komfort måste en drömmare få ha..
Jag köpte det till slut, beslutade mig för att nu jävlar, ska jag äventyra på riktigt!

Det kan börja med en campingtur i mitt vardagsrum, bara för att vara säker - men jag ska prova. Man ska inte bara prova nya saker, man ska också prova gamla saker som en gång skrivits av listan.

Så, nu har ni läst om vilken liten pussy jag var när jag var ung. Och om vilken tuffing jag är nu.
Gå nu ut och var lika tuffa som jag.

Puss och kram alla campare och ickecampare, ni finns i mina tankar ♥

Sedan jag och min pappa, Dag Öhrlund, gått ut offentligt med vad som hände mig bakom ett skitigt skjul vid Märsta station i slutet på mars, tidigare i år - har det uppstått mycket spekulationer på internet.

Inget jag inte tål, för då hade jag inte postat inlägget, men en del saker som bör få klarhet - då ni spekulerar utan större grunder och påpekar utelämnandet av avgörande detaljer.

 

Jag kan börja med att påpeka att mitt målsägandebiträde idag har skickat in överprövningen av mitt nedlagda fall då polisen brustit i sin utredning på ett antal punkter.
Så, ja, fallet är än så länge nedlagt - inte i brist på bevis, utan för att det står ord mot ord.

 

Det finns dokumenterade kroppsskador i en journal på Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna kvinnor, där både blåmärken efter våld och fasthållning fotats och dokumenterats, samt sprickor och sår efter våld i underliv.

För er som tvivlar på min trovärdighet, kan jag berätta att ja, det tog fyra dygn innan jag sökte vård, då jag innerligt försökte förneka det som hänt med alla medel jag kunde. Bland annat alkohol, vilket inte direkt hört till vanligheterna då jag inte drack alkohol över huvud taget innan jag var nitton år och därefter aldrig hade varit full.

Jag tog mig till Danderyds sjukhus för att jag hade så svåra smärtor att jag knappt kunde stå eller sitta, där jag sen blev omdirigerad till SÖS då de har större resurser för att hantera den här typen av övergrepp.

Våldtäktsundersökningen är något av det värsta jag genomgått i mitt liv. Det är så psykiskt påfrestande, förnedrande, förvirrande och smärtsamt att det inte går att föreställa sig för en utomstående. 

Jag skulle aldrig ha gjort det om det inte var för att jag var allvarligt orolig över mina smärtor och mådde så fruktansvärt efter våldtäkten att sömn, matlust och livslust bara tagits ifrån mig.

 

Till er som skriver att det verkar som om det inte egentligen har skett något brott, utan istället tror att jag "bara känner mig våldtagen":

Han höll fast mig. Han tryckte upp mig mot en vägg så hårt att jag slog i huvudet. Han bet mig, han vyssjade mig hela tiden, rädd för att någon skulle höra, han använde hela sin tyngd och kraft till att förstöra mig fysiskt och psykiskt.

Det fanns blåmärken längs med min överarm som fingeravtryck.

Han våldtog mig. Jag sa nej, jag försökte trycka ifrån, jag stretade emot.

Efteråt förnedrade han mig verbalt genom att påpeka vilken jävla trofé jag var och att nu kunde han ju kryssa mig av listan. Han påpekade att det här inte räknades som otrohet gentemot hans flickvän då han "velat ligga med mig så jävla länge."

 

Det stämmer. att jag inte anmälde förrän långt efter. Det tog femtio dagar innan jag vågade berätta för min pappa. Det hade att göra med skam, ångest och rädsla över vilket ursinne som skulle kunna få oanade konsekvenser. Jag tror att vilken förälder som helst därute, förstår vad jag menar.
Med min familjs stöd i ryggen, tog jag tag i det och bestämde mig för att anmäla.

 

Jag valde att skriva mitt första inlägg för att väcka debatten om våldtäktskulturen, för att öppna upp för diskussion om hur de kritiska frågorna fortfarande ställs gentemot offren, om varför jag inte klarar av att leva i det tysta och varför ingen annan heller borde behöva göra det.

Poängen var inte att skriva ut i detalj om vad som hände. Poängen var inte att på något sätt försvara mig mot kritiska ögon. 
Jag mår tillräckligt dåligt över det som hänt.

 

Men det som gör mig allra mest förbannad är de uttlanden kring hur det här kan förstöra hans liv. Jag skriver inte ut hans namn, då han inte är dömd. Jag har inte  bett någon att spekulera i vem han är eller fronta honom öppet.

Han har förstört mitt liv. Han har förstört min syn på närhet, intimitet och sex. Han har gjort mig osäker i min egen kropp. Han har gjort mig till någon som knaprar piller mer än vad hon skrattar.

Han var fullt medveten om att jag inte ville, det fanns både chattmeddelanden och sms som intygade att jag sa nej, att jag inte ville.

Det finns många som är starkare än mig, men det finns också många som är svagare än mig.

Det handlar inte bara om mig, det handlar om alla kvinnor som blivit våldtagna eller sexuellt utnyttjade.

Och jag hoppas innerligt att ni läser det här och förstår, att bara för att ni inte vet allt av vad som hänt, betyder det inte att det inte skett alls.

Ni får vara hur anonyma ni vill och sitta där bakom era skärmar, men kom ihåg att det är just det ni gör. Ni spekulerar med varandra och drar slutsatser i något ni inte har en aning om.

 

Vem fan vill ha sex bakom ett skitigt skjul en iskall, regning natt i slutet på mars?

Inte fan ville jag. Men jag fick inget val.

Hej, fantastiska bloggläsande vänner, bekanta och främlingar.
Dammet tycks ha lagt sig lite nu och trots all skit som har hänt, verkar det nu ha gått upp för alla att huvudsaken är att vi är okej.

 

Det är eftermiddag här i Cape Coral, Florida och jag har varit ensam hemma större delen av dan och städat, sett alldeles för många avsnitt av Grey's Anatomy i rad och väntar nu på att resterande familjen ska ta sig hem från Fort Lauderdale där de har varit och pratat med polisen. 

 

Det är idag femtiosex dagar kvar av sommaren. Bara femtiosex dagar kvar tills jag får påbörja mitt äventyr i Halland på Katrinebergs Folkhögskola. Jag längtar ihjäl mig efter att äntligen få hålla på med det jag vill och ta steg närmare mot att uppfylla mina stora, glittrande drömmar. Bara femtiosex dagar tills jag packar min bil full av för stora legobitar, stjärnor, luftballonger och annat krimskrams för att flytta Cirkus Isabell från den enda platsen jag faktiskt bott på.

Det är skrämmande och underbart på samma gång.

 

Men innan dess, har jag fem veckor kvar här i varma paradiset. Jag har NärCon och allt vad det innebär. Jag har troligtvis Pride, där jag i år kommer sköta helt andra saker än förra året och några dagar att pusta ut innan flyttlasset går.

 

Här har vi handlat böcker i mängder, solat oss brända på Midsommarbåten tillsammans med våra svenska vänner Fredrik och Marie som precis fått en liten prinsessa, pocherat ägg, badat i poolen, Geocachat, lagat goda middagar och sett gripande och roliga filmer.

Livet går vidare. 

Jag har trappat ner på min antidepressiva medicin för att få börja känna igen. Jag kan hantera det. Styrkan växer i min kropp trots att ilskan ligger och glöder i mig.

Spotifys fina spellistor styr mina känslor mycket och snart, snart, snart ska jag öppna paketet med mitt manus som ska redigeras klart inför inskick i höst.

Livet går vidare.

Hoppas bara på att mina vingar kommer med posten snart. Hihi...

 

Familjen håller för tillfället på och överlägger vart årets roadtrip ska gå och jag lägger mina tummar på Orlando och Universal Studio vs Epcot Center.

 

Jag uppdaterar snart igen. 

Kärlek ♥

 

 

 Fina vänner, familjemedlemmar, bekanta och okända läsare.

 

Ni undrar kanske varför jag inte uppdaterat mer om mitt paradis efter att jag tjatat om verklighetsflykten så länge.

Resan gick bra, ovanligt bra och det kändes verkligen som vi var off to a good start, så att säga. Efter en tio timmar lång flygresa hämtade vi ut våra väskor, plockade ut hyrbilen och styrde raka spåret mot vår favoritdiner Denny's innan det var dags att åka till hotellet för lite välbehövlig sömn.

Vi var nog bara inne i en halvtimme, såhär i efterhand känns alla tidsperspektiv jävligt luddiga.

När vi betalat och kommer ut till bilen trampar jag på krossat glas och vänder huvudet mot pappa för att påpeka att jag inte såg det här innan vi gick in. "Inte jag heller..." hann pappa säga när jag vände tillbaka huvudet och insåg att det var vår bilruta som var sönderslagen och i tusen bitar över marken och inne i bilen.

 

Då mina mediciner har haft tendensen och biverkningen att sänka min reaktionsförmåga, tar det några sekunder innan jag kan säga något. Pappa säger något i stil med "Vad i helvete är det här?" och jag tappar kontrollen över mig själv och gallskriker rakt ut. 

I huvudet upprepar jag "Det här är inte mänskligt, inte mer skit nu, jag står inte ut!" och så småningom skriker jag det också. Efter för lite sömn i samband med att jag missat mina mediciner på grund av konstiga tidskillnader, finns det inget stopp på mig. Jag hyperventilerar, stortjuter och skriker om vartannat. Det blir svårt att andas och jag blir illamående.

 

I bilen saknas mammas resväska, ytterligare en med saker till vårt älskade Floridahus Villa Africa och mammas, respektive pappas handbaggage som de aldrig tidigare lämnat unattended, men som de nu varit för trötta för att tänka på.

I dessa väskor fanns två datorer, fyra kameror varav en var helt ny och uppackad dagen innan avfärd, mammas bokmanus, pappas research och familjebilder, samt reportage och jobb sedan 2005 och framåt.

 

Mardrömmen blev total och det som skulle bli starten på vår välförtjänta vila, slutade istället med polisbilar, fingeravtryckskollar, hyrbilsbyte, kortspärranden och ännu mera elände.

 

Det är inte mänskligt. 

 

Efter de senaste tre månadernas skit av försäkringstrassel, våldtäkt, sjukhusbesök, dödsfall, cancerbesked, bråk, uppbrott, svek, två bilkrockar och annan skit - tyckte jag att vi kunde få den här resan.

 

Missförstå mig inte, jag tänker inte låta det förstöra allt - men förstå hur jävla frustrerande det är att aldrig få något lugn. Jag går på tå hela tiden, paranoid, upprörd, arg och ledsen och det enda jag kan göra är att dämpa det med mina lugnande och antidepressiva som istället gör zombie av mig.

 

Strax innan vi reste blev jag dessutom varse om att åklagaren beslutat lägga ner utredningen om min våldtäkt för att hen anser att svinet som våldtog mig inte tycks haft uppsåt att skada mig.

Ibland gör livet så jävla ont.

Detta även efter att de skrivit att vidare utredning inte kommer att ändra utfallet, trots att de inte hört alla mina vittnen.

 

Så jag kommer att uppdatera när det händer kul saker, jag kommer att uppdatera kring vad som händer - men det finns varken lugn före eller efter stormen, för det är inte bara en storm, utan flera i rad - och det känns så jävla tråkigt att bara skriva ledsna saker, när jag vanligtvis brukar vara väldigt positiv och glad.

 

Men nu vet ni lite varför det blir tyst någon dag till framöver. Vi har fruktansvärt mycket trassel framför oss. 

Det positiva i det hela, vilket jag gärna tänker på mest, är det polisen sa till oss efter att vi gjort anmälan.

 

Idag var min sista dag på förskolan. Jag var och sa hejdå till alla barnen, jag möttes av skratt, skrik och kramar av små, små armar som kämpade för att nå runt hela mig. Jag gick därifrån med teckningar i väskan.
Jag åt lunch med den där vännen som ler på ett sätt som gör det svårt att inte le tillbaka. Jag hämtade tyget med stjärnorna hos skräddaren - 2000 kronor är för mycket för ett par byxor, även om jag verkligen vill ha dem. Jag pratade med gymmet om att stänga ner mitt medlemsskap - för att jag äntligen kommit in, för att jag flyttar i höst och blir Hallandsbo - för att jag äntligen ska få bli filmregissör.

Jag hämtade ut pengar på Forex, för att jag ska få åka hem till mitt älskade Florida på lördag.

 

Jag lyckades låta bli att tänka på dig fram till klockan halv åtta tidigare idag. Det känns som ett jävla rekord.

 

Mamma frågade om jag kunde skjutsa henne till Märsta. En klump vred sig i magen. Självklart kan jag det, skrek mitt inre spöke som inte vill känna sig påverkad. På motorvägen fick jag flashbacks. Det är inget ovanligt. Flashbacks får jag hela tiden.

Vissa dagar vill jag att någon håller om mig så hårt att min kropp hotar att spricka. Andra dagar vill jag skrika så fort någon rör mig. 

 

 

Jag var aldrig rädd. Jag har aldrig varit riktigt rädd. Jag är inte säker på om det är rädd jag är egentligen, snarare än paranoid - men en sak är säker - det är ditt fel.

 

I Märsta hälsade vi på mammas vän. Jag nämnde händelsen, jag nämnde dig. Hon frågade om efternamnet. "Jaha, hennes son, ja."

Häromdan var en av mina vänner tillika förebilder på ditt bands spelning. 

Över tre och ett halvt tusen människor har läst inlägget om våldtäkten. Över tre och ett halvt tusen människor vet att det sitter ett litet fegt, vidrigt as ute i Märsta och väntar på besked från åklagaren.
Det skulle vara så lätt att skriva ditt namn här för att se vad de tre och ett halv tusen människorna skulle kunna åstadkomma - men jag sänker mig inte till närheten av vad som kan klassas som din nivå.

 

Jag är arg. Arg så in i helvete.

Jag är arg för att du får mig att tvivla på mig själv. Jag är arg för att du gör min familj illa. Jag är arg för att du får gå fri, för att du fortsätter leva ditt liv som om ingenting har hänt och för att du fortfarande finns.

Jag är arg för att du får stå på scen och utöva din kreativitet inför så många människor som tror att du är en estet, en artist - när du i själva verket är en skam för scenkonsten.

 

De flesta morgnar får jag rulla ur sängen för att jag inte ens vill ta mig ur den. Många dagar känner jag att jag inte vill leva med det här som gör så ont.

 

Men just därför, åt jag lunch med hon som ler och just därför hämtade jag tyget med stjärnor på hos skräddaren och just därför hämtade jag ut pengar på Forex idag - för att jag inte har planer på att ge dig den tillfredställsen.
Jag ska resa mig upp och ta tillbaka min kropp. 

 

Du må finnas överallt.

Men det gör jag också.
Skillnaden är att jag har fler på min sida.